* Är rulltrappan Stockhomarens unika vardagslyx?
Under åratal av vistande i Stockholms offentliga och kollektiva miljöer, så märker jag det varje dag. När det åks i rulltrappor och på transportband, så står folk konstant. I genomsnitt åtta fall av tio. Detta gäller givetvis inte de som av alla fysiska (skador, ålderssvaghet, handikapp) och praktiska orsaker genom medhavda attribut (väskor, småbarn, bagage, barnvagnar) står. Men det tycks ofelbart. Man står still och står still, oavsett längd på rullsträckan. Kan detta vara Stockholmarens unika chans till en pyttebit vardagslyx och kanske ett välkommet inslag av medvetet avslappnande och frånvaro av stress i vardagen? Det vore väl en mindre välsignelse om det är följande filosofiska tankar av lugn som går genom deras huvuden: ”Jag behöver inte gå dessa 15-50 meter. Ett civilisationens verktyg bär mig fram i tillvaron och möjliggör det för mig att kunna slappna av... vad skönt att bara kunna stå och varva ner, samtidigt som jag ändå är på väg någonstans.”
Ett annat fenomen jag skådat otaliga gånger är att många hejdar sig om en rulltrappa är avstängd och funderar någon sekund, för att sedan ändå ta den ordinarie trappan bredvid istället, som i sig innebär en liten ompromenad för att nå! Är det för att rulltrappans trappsteg upplevs som aningen högre och därmed fysiskt jobbigare att bestiga? Är en trasig rulltrappa mindre värd att gå i bara för att dess trappsteg inte går av sig själva? Jag har aldrig förstått detta agerande. Trappa som trappa, eller har jag missat något? Kanske är det en ren vanesak?
Jag skulle kunna ägna en egen paragraf om folk som står två i bredd i rulltrappan och blockerar andras gående, men vägrar flytta sig tills man nästan får starta gräl... men jag undrar ändå om detta stillastående kan vara bidragande till bristen på vardagsmotion för storstadssvensken, som det debatteras om i dagarna. Bekvämlighet? Lathet? Stressfrånvaro? Själv går jag i rulltrappan varje gång; undantaget om jag inte är i sällskap med någon som jag pratar med. (Vi står inte i bredd, om jag får bestämma!) Varför? Jag lider varken av kronisk stress eller förseningsförmåga, jag är bara en fullt fysiskt frisk 38-åring som känner mig effektivare av att gå i rulltrappor, gillar att se fler intressanta ansikten under min dag, och jag är övertygad om att jag förbättrar min egen fysiska hälsa genom dessa enkla vardagshandlingar.