Yttrandefrihet- till varje pris...?
Jag börjar bli en riktig yttrandefrihetsfanatiker. Jag anser nämligen att man får skriva och säga vad man vill. Man behöver däremot absolut inte mena det. Jag får skriva att Göran Persson är ett hycklande arsle, prostitution borde legaliseras och att Carola Häggkvist har en äcklig människosyn. Jag får även svära hur jävla mycket jag vill, och till och med skriva att judar är svin, djur är mer värda än människor, barnporr är helt OK och att negrer ska hängas, utan att mena det. Men de som verkligen menar det, då? Jag tror fortfarande ändå inte på censur, då det totalt går emot mina värderingar om människans frihet. Censur är trots allt vägen mot diktatur och fascism. Jag tror på öppen och våldsfri debatt där alla de s.k. farliga, enfaldiga och rädda åsikterna lyfts ut i ljuset och drunknar i sina egna orimligheter, när de vägs mot motsatserna. Dessutom finns det något som heter satir där man kan porträttera en åsikt man inte håller med om, genom att ge sken av att man gör det, och sen skruva till den tills det är så uppenbart att den är vansinnig. Debatten har gått, och kommer alltid gå het i denna fråga, och jag går helt på Voltaires linje i hans förärade citat: "Jag håller inte med om din åsikt, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att yttra den".
Om jag får lufta en relaterad åsikt, så är det att vissa mentalt mindre begåvade och känslomässigt svaga individer alltid kommer att falla för endera rasism, sexism eller religiös fanatism. I mina ögon, så får man i frihetens namn räkna med vissa förluster ner i avskyvärdhetens träsk. I dagens västvärld tror jag faktiskt att vi måste bli redo för den risken. Som ett exempel, så är Hitlers ”Mein Kampf” idag utgiven och tillåten att läsa i Sverige. Det är också väldigt allmänt känt vad sådana tankar ledde till, i historiens ljus. Och jag är övertygad om att den övergripande majoriteten som läser denna bok, kan skilja på vad som bör tolkas som etiskt och moraliskt eftersträvansvärt mellan dessa vetskaper, och vad som inte är det. Är då tankar ett brott även om de inte leder till handling? Nej. Är ord brottsliga om de förolämpar eller skadar? Tveksamt. Om jag skriver en roman där alla onda karaktärer kommer undan med alla möjliga hemskheter och brott, då? Om en skrift inte har lyckliga slut, är det att förleda läsare i fördärvet, och ska därmed förbjudas? Knappast. Får man då hota någon annan till livet, eller utöva all möjlig psykisk terror med hänvisning till yttrandefriheten? Nej. Vissa lagar är nödvändiga, även om de är tvångsåtgärder. Alla fall är individuella och måste vara så.
Och så denna ständiga skillnad mellan kränkning, förolämpning och skämt i humorns namn. ”Får” man skämta om vad som helst? Självklart får man det. Men borde man avstå, för att inte kränka någon? Ja, ibland- och gärna ofta. Jag skrattar inte åt ”negerskämt” eller ”CP-skämt” idag, vilket jag däremot gjorde som mindre upplyst 11-åring. Det spelar då ingen roll att jag själv inte kränks över att vara vit man när exempelvis Michael Moore slaktar oss vita män både som ras och kön i sina satiriska skriverier- det är en personlig värderingsmarkering. De beryktade Muhammed-teckningarna i Jyllandsposten var verkligen att sticka in en tänd tändsticka i ett gasfyllt rum, men självfallet fullt tillåtet. Men blir man kränkt, så får man skriva tillbaka eller demonstrera fredligt istället för att bränna egendom eller misshandla andra! Lite samma sak gäller när det parodieras på kändisar, politiker och kungligheter... de verkar ropa på censur när känner de sig förolämpade. Men sök då för fan terapistöd (för det har de råd till), eller byt ert självvada gebit! Skribenten Sakine Madons kritiska krönika (på självaste tryckfrihetsdagen 2006!!) om Turkiet i tidningen Sthlm City, togs i efterhand bort på nätupplagan för att tillräckligt många skrev in, klagade och kände sig kränkta i sin identitet. Var detta en omtänksam gest eller ett resultat av repressalie- rädsla? Madon skrev dessutom raden "Att bli kränkt är en del av demokratin", som jag börjat hålla som ett personligt mantra. Men vad är då egentligen hets mot folkgrupp? Ett enormt gränsland, enligt mig. Tydligen finns inte ens begreppet i vissa demokratier. Jag håller varken med Åke Greens homofobi, nynazister eller muslimska fundamentalister, lika lite som jag skulle hålla med folk som på fullt allvar hävdar att rökning inte orsakar cancer. Vad jag tror på är fullt öppen frihet, upplysning och tillgång till allt dokumenterat material i världen, så får man jämföra, diskutera och i slutändan välja själv mellan politiska åsikter, religiös tro, kulturella skillnader, och fan vet allt. Hjärntvätt sker i slutna rum, inte öppna!
Men jag hävdar avslutningsvis att åsikter uttryckta ord i sig själva inte kan skada, det är hur de uppfattas som gör! Dessutom brukar jag gång på gång förespråka förlåtelsens enorma betydelse. I valet mellan hämnd och förlåtelse för vad som helst någon gjort någon annan. så är svaret väldigt uppenbart vad jag rekommenderar, både för historiska konsekvenser och harmonisk efterlevnad. Så därför: Ja, man får skriva, tänka, säga, teckna och skulptera vad som helst, men att fysiskt agera hur som helst… är en ordentligt annan femma!