”Who’s your daddy?”?
Jag har märkt min egen brist på erfarenhet i en del frågor i programmen. Det är lätt för mig att prata om tålamod, tillit till sin starkare kraft, och tid att praktiskt göra stegen/punkterna när man inte har barn! Jag har inga egna barn och kan inte, hur mycket jag än vill, fyllas av denna känsla på både gott och ont. Jag har inga referensramar i just denna roll. Jag vill heller aldrig bli förälder och har ibland svårt att komma på samma våglängd som de som är det. Min otillräcklighet genom min barnfrihet räcker ofta inte till för olyckliga föräldrar, oavsett ålder. Jag känner mig ibland som en representant för enbart oberoende, både i och utan förhållanden.
Jag var singel när jag helhjärtat gick in i programmen, men mötte kärleken mitt i dem. Genom detta lyckades jag dock behålla, både nykter och lycklig, mitt fullföljande i programmen. Hur? Med frihetskänsla och lugn i vetskapen att jag dög i alla lägen i livet. Både utan och med en partners kärlek. Med insikten att jag gör mig en otjänst om jag gör mig alltför beroende av en och samma person. Plus med vetskapen att tusentals andra gjort dessa punkter och steg före mig utan förbehåll, och lyckats!
Men samtidigt, genom denna period, kom också ett smärtsamt och sorgedrabbande dödsbud. Och en lika smärtsam uppsägning av en lång vänskap som med tiden blivit alltför fylld av bitterhet och besvikelse för att behålla. Jag klarade även detta. Med samma metod, som gäller i både framgångar och tragedier. Snart börjar jag mitt första arbete på tre år och jag är fylld av visshet att samma metod kommer att fungera, hur det än faller ut!
Men hade jag haft lugnet och orken om jag haft rollen av förälder? Jag vet ärligt talat inte. Jag har ju faktiskt kunnat åtnjuta mig tiden och tålamodet i oberoende och total frihet från den sitsen. Jag hade bara mig själv att försörja på mitt existensminimum till socialbidrag, och behövde därmed inte akut söka nytt jobb. Jag hade inga huslån att betala av. Mina nära och kära hade full förståelse och tålamod med min process. Men jag hade nog framför allt inget barnansvar, och med det känslomässiga ansvar jag inte kan föreställa mig. Och det är därför jag misstänker att jag i detta är i stark minoritet i gemenskaperna.
Jag kan tjata om min egen nödvändighet i att skaffa fullständigt existentiella alternativ i mina passioner och intressen i livet. Men jag kan inte sätta mig in i rollen som förälder. Häri ligger att av mina erkännanden i 5:e punkten- med en viktig skillnad: Att inte bli förälder tolkar jag inte som ett fel. En brist, måhända, men att påstå att jag riskerar att supa ihjäl mig om jag inte skaffar barn är orimligt till sagornas gräns! Dock att erkänna att denna egenskap finns där, betyder mycket för min fortsatta ärlighet mot mig själv. Det är bara ett helt uppriktigt konstaterande av en frånvaro av något som aldrig var menat att finnas där; lika mycket som att jag inte var menad att bli astronaut eller matematikprofessor. Ja, det var ett av erkännandena!
So, who´s your daddy??