Vad vill jag med min kropp?

   Vad vill vi med vår kropp egentligen? Och vad gör vi? En jävla massa! Jag är man och 170 cm lång. Det är tio cm under manlig medellängd i Sverige (Och tio cm för kort för att passa in i minimikravet för en manlig modell, om vi tar ännu ett värdebefriat exempel!). Jag har under större delen av mitt vuxna liv aldrig varit nöjd med min korta längd, och detta endast i relation till hur attraktiv jag velat vara för det motsatta könet. Jag funderade till och med under 90-talet allvarligt på möjligheterna att kunna operera detta! Lyssna: att ens fundera på att operera bort en skenbar kortvuxenhet för att slippa komplex… herrejävlar, vilket osunt tänkande! Sedan var det håret. Mitt hårfäste har krupit upp ett par cm de sista åren, och jag anar en kommande flint under min tunnhårighet. Men idag är allt detta tack och lov helt oviktigt. Jag ser så gott som varje dag drösvis med långa män, och nästan lika många annonser för hårtransplantationer-  och bryr mig inte en sekund. Jag har funnit en större existentiell kraft i livet som säger att jag duger i alla lägen. Utan detta lugn och denna harmoni hade jag aldrig mött min stora kärlek, vilket jag gjorde år 2004. Underbart; jag duger och har dessutom redan funnit kvinnan jag vill ha… då kan hårlyft, ögonlyft, haklyft, benlyft och allt vad det heter fara åt skogen! Skönhets-hetsen i sig, och vad den nog gör med våra unga generationer, förtjänar en egen krönika... men om jag skulle bränna denna mängd energi på att jaga och fixa till allt fysiskt med mig själv som faktiskt redan duger, så skulle jag inte ha mycket kvar för allt som är verkligen viktigt i livet.  

  Allt detta kan kort summeras upp som rädslan för att inte duga. Jag vet att jag är skapligt lyckligt lottad när det gäller min vikt och kroppsform idag, och min tacksamhet är stor över detta faktum. Dock har jag fysiskt jobbat för det och gör det varje vecka med lagom motion, för jag vet vad jag vill orka med att göra under min levnad, såsom att utöva bollsporter, skogsvandringar, campingliv och resande i största allmänhet... Jag röker inte, la av med alkoholen år 2003, och äter väldigt varierat (men med utrymme för mängder av glass, kaffe och choklad!). Men utöver detta ligger i min andliga princip även att man alltid duger i relation till hur länge man faktiskt vill leva. Så om någon annan hatar att röra på sig, och att ägna sig åt fysiska aktiviteter som idrott eller friluftsliv så är det fullständigt helt okej ur min existentiella synvinkel. Vill man sitta still, äta massor av ohälsosam mat, röka, och dricka alkohol hela livet så är det också helt okej, så länge man är medveten om följderna i slutändan och att man inte känner ångest över att livet faktiskt förkortas! Om man tycker att man lever ett rikare eller ett mer njutningsfullt liv med detta på väg mot den förkortade livslängden, så kör på bara i så fall- jag menar det ärligt.

   OK, slut på skrytet- jag själv är långt ifrån någon renlevnadsmodell. Jag drack alkohol på ett gravt ohälsosamt sätt i över tio års tid. Jag kanske kommer att få betala för dessa sviter med svåra framtida åkommor och en förkortad livslängd, men då är jag helt införstådd med orsaken och kommer inte att bli förvånad eller klaga högljutt. Lika oförvånad som jag vore om jag skulle få lungcancer efter 30 års rökande. Det är därför jag känner en stor sorg i tanken på de människor i världens u-länder som exempelvis tvingas arbeta i kolgruvor fulla med giftiga dammoln, samt de som tvingas dricka vatten ur brunnar fulla med dödliga arsenikhalter. De har inget val. Vatten måste man dricka och alternativlösa jobb måste man ta för att kunna överleva under sådana samhällsvillkor. I vår västvärld så har vi inte bara ett val, utan ett svulstigt överflöd. Vi kan överleva utan dessa våra lyxlaster. Eller så övertalar vi oss själva att vi inte vill, därför att målet inte är värt ansträngningen. Så igen: hur mycket är njutningen värd medan vi håller på? Jag vill varken väcka skuld- eller skamkänslor, bara peka på att vi alltid har ett val. Jo, i vårt samhälle har vi faktiskt det och ett resursfyllt stöd för att kunna upphöra med många av dessa vanor om vi själva vill tillräckligt mycket! Offerrollen gör ingen stark.

   Men jag är inte blind för ärftlighetsfaktorn. Den är svårare att styra om ett fatalt diagnosbesked skulle komma. Min far dog i mag- och tarmcancer när han var 42 år. Min mor dog i stroke när hon var 39. Därför vet jag att mina gener också kan utveckla något av detta, och därför kommer jag inte att vara förvånad om det skulle vara en ärftlig orsak till framtida ohälsa. Som en följd av min vetskap, så lever jag därefter: vad jag äter i övermått, bör jag förbränna. Mina hälsovärden bör jag kolla upp med jämna mellanrum, vilket jag också gör. Vill jag äta socker och ändå behålla tänderna, bör jag borsta dem. Osv.

Vad vill jag med min kropp, och vad gör jag? Massor. Hur mår jag då? Överjävligt bra, tack!