Vad hände med "TV-n"?
Jag måste ha varit borta från Sverige för länge, för jag märkte inte stavningsändringen som blivit totalt legitim. Först tolkade jag det som satiriskt härmande av talspråk. Sen såg jag det på fullt allvar i tidningsskribenters kolumner och artiklar. TV: n har blivit teven. När hände detta? Och främst: varför? Är det bara jag som läser ordet TV-serien klarare, istället för teveserien? Är det bara jag som har åsikten att det är en naturligt tydlig särskiljning på orden ’tele’ och ’vision’? Är det sedan bara tiden som förhindrar skribenterna att på samma sätt när det gäller skivbranschen, skriva ceden, deveden, empetreorna, den gamla elpen och kanal pefyra? Oj, jag glömde visst ceven, skriven på pecen, när man som kåtehåstudent söker jobb hos veden efter att ha esemessat först, eller åka dit på håden som värsta motorcyklisten... vaddå, BH: n blev ju behå utan problem! Ska det vara konsekvent, så ska det!
Stavningarna på adopterade utländska ord följer heller ingen konsekvent linje… Bojkott, tejp, hajk och trottoar köper jag, för det har alltid funnits i min uppväxt. Men sprej? Nej, jag vill fortfarande ha min spray, och kommer alltid att skriva det så! Juice eller jos? Jag vet att jag har accepterat att språket är en levande organism, men att den nya tidens språkförändringar skulle få mig att känna mig som en gnällande gammal dinosaurie... Jag läser om någon som kör sitt rejs, går besviken på hajpad rejv, ägnar sig åt lajv och kollar sin mejl via webbsajten i sajberspejs om deras dejt har hört av sig... och jag ryser varje gång! När kommer det första ’didjej’, ’milktjejk’, ’påmmfritt’, ’skejtbård’, ’åffsajd’, ’tikört’, ’bördi’ och ’gajd’? Ordet fejs är ju svensk slang, men de övriga är vedertagna, adopterade begrepp. Strejk är också en märklig en. Engelskans strike fick av någon anledning här ingen strajk i svenskan (Och inte heller i bowlingen)! Men lockouten kanske snart ligger pyrt till...
Och varför är bindestrecket på väg att utrotas? Alltså det språkligt praktiska, inte det ur barnböckernas perspektiv. Skribenterna verkar livrädda för det! Jag märkte det när jag skickade in en artikel till en lokaltidning. Till min glädje blev den publicerad, men redaktören hade helt enkelt strukit ett bindestreck, där jag medvetet använt det för att förenkla läsandet. Ordet i fråga var hattanke, som jag skrivit hat- tanke. Läs det två gånger. Vad förstår ni fortast? Ta ett ord som ’delfinalen’. Är det sport eller zoologi? Och vad är bananklet? ’Talibantalet’ blev ju en ordklassiker, men hur ser det ut utan bindestreck? Språklig enkelhet eller bara en krånglig konstruktion? Läsförståelsen bör gå först! Taliban- talet. Ser detta verkligen så barnsligt ut? För att snabbt gå tillbaks till min artikels början, hur ser detta ord ur DN (eller ska det vara deen?) ut: sporttevekrönikan? Och de här skönheterna: Lastbilschaufförsutbildningen. Papegojsjukaepidemin. Blodsockerhaltsmätningsresultatet. Elitidrottsutövningsnivån. Mastodontfilmsfestivalyran. Arbetslöshetsbekämpningsåtgärder. Alla sanna exempel från våra medier. Är det verkligen läsvänligt? Går det journalistisk prestige i att skriva så långa hopskrivna ord som möjligt? Jag avskyr också särskrivningar, men nog måste rädslan för att bli till kollegornas åtlöje få ge vika för läsarnas förståelse, när situationen är uppenbar! Jag såg äntligen en skribent få krypa till korset och släppa på nitiskheten när man först skrivit harangen 'Malevitjtavla'; en tavla av konstnären Malevitj, alltså. I nästföljande artikel om samma konstverk, så återfann jag smått jublande bindestrecket på dess rätta plats! För en som inte har svenskan som modersmål måste tidningsläsandet te sig som en ogenomtränglig djungel med dessa rebusliknande följetonger. Jag har ett eget blygsamt förslag: Regalskeppsgaljonsfigursrestaureringsprojektsbidragsfinansieringskostnadsproposition!
Vart tog 'jag'-et vägen?
Läser dagligen artiklar och kolumner i tidningarna, och förundras varje gång över hur ofta skribenten använder en mening som börjar med ett verb, men som utelämnar det första personliga pronomenet. Undrar varje gång varför. Gissar först att det är tanklös slöhet. Tänker sedan att det förmodligen är en skriftspråklig innetrend, för det är ganska utbrett. Minns att det använts inom skönlitteraturen. Förundras över att det har blivit allmänt accepterat i dagstidningssammanhang. Är medveten om att man får vinkla en personlig artikel hur man vill för innehållets effekt. Kan dock inte sluta irritera mig över det… Skriver därför detta. Frågar slutligen om det finns någon som håller med mig...?
EXTRA KUL: Denna ovanstående kortis publicerades av Metros insändarsida den 29/6/05 i följande slutliga form:
"Irriterar mig över trenden att utelämna pronomina" Jag förundras dagligen över hur ofta skribenterna i våra tidningar använder meningar som börjar med ett verb som utelämnar det första personliga pronomenet. Vart tog "jag"-et vägen?
Jesper S, Nacka
Visst var det skoj att den kom med, men hur mycket togs inte bort och ändrades om...? Intressantast var hur hela min poäng med de sarkastiskt medvetna meningarna som jag själv kritiserar, totalt försvann när man strök dem alla!
