Jag är en av de där odrägliga personer som övertygas av att jag lever, kanske inte längre, men med bättre livskvalitet, om jag motionerar. Jag löptränar därför två gånger per vecka i promenadslingan runt sjön där jag bor. Ofrånkomligen möter jag på min väg alla andra individer som delar denna natursköna plats... och som jag får väja för, runda eller bromsa in för att passera.
Såsom skolklasser. Pensionärer. Barnvagnsekipage.
Andra löpmotionärer. Till och med ett filmteam en gång.
Men mest stöter jag nog på hundar, med sina ägare. Oftast kopplade, men
långt ifrån alla gånger. Jag har den otrevliga livserfarenheten att ha
blivit attackerad och biten tre gånger i vuxen ålder. Jag litade därför
under många år inte på någon lös hund över knähöjd. Till och med på kopplade
jyckar bedömde jag ägarens fysiska kapacitet att klara av ett ryck med
greppet i behåll, och gick inte sällan omvägar.
Den sista gången jag fick (gudskelov en kort stund) en lös hund i hasorna på min löptur, vädjade jag så snällt jag kunde till ägaren att han
måste ha koppel, om han inte kunde kontrollera jycken. Ett gnälligt fräsande till svar var allt jag kunde uppfatta. Därefter sprang jag alltid med en sten i handen, för att i rent självförsvar slänga i huvudet på hunden, om situationen krävde det. Jag sket fullständigt i om det inte var hundens fel att den inte kunde hejda sig. Jag hade till och med tänkt ut ett scenario för att täppa till truten på hussen eller matten med förberedda repliker om detta skulle inträffa. Jag riktigt gottade mig i fantasin åt min självbelåtna våldsrätt, där de ojade sig över den ylande hunden och ville anmäla mig. Denna tankegångs mekanism i att förbereda mig på det värsta, verkade sedan automatiskt aktiveras varje gång jag mötte hundar med ägare där jag sprang.
Efter några månader läste jag en artikelserie om våldtäktsöverfall, och tjejer som ville gå beväpnade med kniv. Jämförelsen av situationerna håller knappast, men min tankecirkus turnerade runt i huvudet, och numera har jag slutat med stenen i handen när jag springer. Mina egna testosteron- aggressioner fick mig att må dåligt. Motiverat självförsvar är en sak, men min planerande tanke var inte sund, det gick bara inte. Det var överlevnadsinstinkt som slagit slint och övergått i aggressivitet. Aggressivitet föds ur rädsla. Jag tänker inte tillåta mina rädslor styra mitt liv. Saker händer i livet och jag kan inte linda in mig i denna sjuka kokong. Om jag nu någon gång i framtiden blir jagad av en Rottweiler i slingan, så blir jag det, och får hantera detta därefter. Eller köpa ett löparband.