Ge mig smärta på bioduken!      Varför stör jag mig på smöriga feel-good-filmer, när jag faktiskt prisar kärleken och medmänskligheten så högt? Jag älskar film, men hatar gullegull-dramer och smet-sentimentalt dravel. Jag avgudar exempelvis TV-serien ”The office” trots att den egentligen handlar om de mest trasiga, elaka och kärlekslösa människor som går att hitta i ett kontorslandskap.  Jag vägrar att ens ödsla tid på, säg, ”Kärleken checkar in” med Jennifer Lopez och Ralph Fiennes, då äckelromantiska, förutsägbara askungesagor kan jag nosa till mig på en mil och kassera direkt. Nä, ge mig ”Krigarens själ” eller ”21 gram” med familjemisshandel, våldtäkter, missbruk och dödstragiska kulturkrockar och social misär istället! Lyckliga slut be gone!      Varför är det så här med mig och de flesta av mina filmälskarvänner? Är det för att det är så här verkliga människor ser ut i övervägande majoritet och att det gör bättre filmer? Att mänskligheten verkligen inte har något hopp innan vi förstör planeten och vår egen art totalt, och att vi åskådare därmed cyniskt och masochistiskt kan gegga oss i det? Eller är det för att vi kan särskilja hur uselt folk beter sig och veta att vi skrattar eller ryser åt vår motsats om hur vi själva inte vill vara? Vi kan självklart känna all empati med de hemskaste av rollfigurer på bioduken eller TV-skärmen, men noll sympati! Utmaningar och gräns-testanden i all ära; men givetvis är det så att vi cineaster utvecklat en allergi mot övertydlig pekpinneteknik inom filmspråk. Sånt idiotförklarar vår egen kulturella intelligens, när vi i samma andetag suckar nedlåtande åt de som exempelvis inte fattar den metafysiska undermeningen i Tarkovskijs ”Solaris”…      Allt detta krockar i min hjärna i mitt nuvarande liv, efter att jag fått en andlig omvändelse och ett slags universellt medvetande om gudsbegreppet. De dominerande krafterna på jorden kan inte vara rädsla och ondska, men det är de vi blir matade med i all media. De är undantaget. Goda nyheter i form av kärlek och lycka måste vara regeln och dokumenteras inte, för att den existerar i övermått- det är så det måste vara och det är så jag vill att mina tankar ska formas. Jag vill och tror att kärleken ska vara det enda som egentligen finns och den bärande energin i kosmos. De ohyggliga motsatsernas omvända spegelbild måste vara de vi behöver för att mäta oss som människor.      Blir det så i ett historiskt perspektiv, att vi kan titta tillbaks om något tusental år, och betrakta våra beteenden mot varandra idag på filmduken eller TV-skärmen som lika fascinerande som stenåldersmänniskans primitiva överlevnadsförsök och säga: Aldrig mer ett sådant leverne- tack och lov!? Må det vara så!