*Skammen är det genetiska arvets största fiende
Det genetiska arvet är ju den idealiska förklaringen och för mig ett av de mest lättsmälta accepteranden av alkoholismen. Vad skönt- jag är inte en dålig människa! Det är en sjukdom och den går att behandla! Min förhoppning att denna uppfattning skulle delas med min omgivning har ideligen grusats rejält, därför att skammens tradition har lika ofta klivit ut ur sin unkna garderob. Jag tror att om potentiella alkoholister tidigt upplystes om detta faktum, så skulle vi kunna förhindra en betydande del av dessa att utveckla sjukdomen. Rena fakta om vår släktbakgrund, alltså. Personliga samtal med föräldrarna, farbrodern eller mormorsmor. Detta borde vara ett upplysande ansvar. Men jag kan redan höra rösterna: ”Vad menar du, det finns inga alkisar i vår släkt”... ”morfar Anton tog sig en sup varje morgon, men han var minsann inget fyllo”... ”nämen, det kan vi ju inte låta läcka ut till grannarna, vad skulle de säga...” Jag är även medveten om att yngre människor upplever sig som odödliga, osårbara och ofta sorglösa. En blivande gymnasiestudent på lastbilsflaket i juni, tjoande med skumpan i hand, har förmodligen inte en tanke på sitt genetiska arv, även då han blivit informerad.
Men om denna sjukdom, som världshälsoorganisationen WHO har enats om att det faktiskt är, skulle accepteras som en orsak, och inte en ursäkt tror jag mycket mark skulle vara vunnen. Det finns inget att skämmas för. Men gamla sociala, klass- och könsrollsbundna fördomar dör ju inte så lätt, även när vi skriver 2004. Jag undrar när detta kommer att släppa, ty sjukdomen är så demokratisk och jämställdhetsinriktad den kan bli: den slår till i slott som koja, mot kön som ålder... jag är övertygad om att dessa faktorer spelar ingen som helst roll. Sen när ska vi skämmas för jämställdhet? Jag har tagit del av mer bevis med egna öron och ögon att detta är en genetisk, ärftlig sjukdom som kan hoppa över generationer, än jag sett bevis för att månlandningen 1969 faktiskt ägde rum!
Om ni undrar: ja, min mor var alkoholist. Jag upplystes tyvärr inte om mitt genetiska arv från henne. Jag fick veta det den hårda, långa vägen. Men varför ska jag skämmas för ett kliniskt, klockrent medicinskt faktum? Det gör jag inte.