Kärleken är inte självklar
- om sexhandelns vara eller inte vara.
* Det här är ett av mina inlägg i den eviga debatten om kärlek & sex, men i huvudsak sexhandeln. Det finns få saker jag personligen skulle önska högre att få uppleva i livet än äkta kärlek i ett förhållande. Tyvärr går det inte bara att beställa. Inte för någon. Ett perfekt ömsesidigt förhållande tycks vara få förunnat, samt även att kunna få detta att hålla en lång tid. Har du denna lycka? Stort ärligt grattis i så fall! Jag hävdar att fysisk närhet med det kön man finner erotiskt, fysiskt och känslomässigt tillfredsställande är en vuxens persons rättighet. Får man inte detta skadas man. Varför ska de som inte kan hitta en perfekt (eller om än så bara 5 % perfekt?) livspartner förvägras att få njuta av det som måste vara det näst bästa? Nämligen att få köpa sexuellt umgänge. Dock anser jag att denna rättighet för var och en innebär lika mycket skyldighet att inte skada andra i processen. Mer om detta nedan. Jag önskar ibland att dessa fysiska behov inte existerade. Men jag är en biologiskt grundad varelse och har lik förbannat dessa behov- underbara då de kan tillfredsställas, men lika förödande då de inte kan det. Jag har dock ännu inte nått insikten om de totala fördelarna med att kastrera mig.
Är jag då förpassad till onani livet ut om jag inte har en kärleks- eller sexpartner? Inget negativt om denna aktivitet- tvärtom, det har varit min räddning i årtionden, men fick jag krama, kela, mysa, prata, ha sex och vakna upp med en kvinna varje vecka, eller bara en gång i månaden, så skulle jag helt avgjort fungera mycket bättre. Om jag sen är kär i denna kvinna och hon i mig, skulle lyckan vara skyhög, men nu är min verklighet inte sådan. Då verkar det som om jag ska jag finna mig i att vara utan allt detta underbara. Det går jag inte med på. No fucking way. Jag älskar kvinnor. Jag har letat efter en kärlekspartner i 20 år. På arbetsplatsen, utlandsresan, i skolklassen och studiekursen. För att inte börja med klassikerna: barerna, diskoteken, folkparkerna, festerna, middagarna. Jag har genomgått 3 längre förhållanden där jag aldrig riktigt äkta älskat kvinnan i fråga.
Trygghet, sex, och sällskap fick jag ut av dessa, men kärlek? Nej. Jag var sambo i ett år i ett av dessa förhållanden som drev mig in i ekonomiskt förfall och ett långvarigt alkoholmissbruk. Var detta rätt eller fel i något av fallen? Både och. Jag anser att jag var tvungen att börja någonstans. Hade jag inte inlett dessa förhållanden hade jag aldrig fått chansen hur det kan vara att känna på en kvinnas närhet, ömhet och omtanke. 20 år har gått sedan jag började mitt sökande. Jag har ännu inte funnit någon som velat ha mig tillbaks lika mycket som jag henne. Jag har under åren gett upp, börjat om, gett upp och åter börjat om. Det har gjort så känslomässigt ont och kostat oräknelig kraft och själslig energi. Jag gick nästan 3 år utan fysisk kontakt med en kvinna och mådde fruktansvärt dåligt tills en nära vän såg min olycka och ”ställde upp” med sexuellt umgänge. Har också i mina uppgivna stunder letat enbart efter lösa, korta sex- förbindelser utan några andra band, och ”lyckats” en gång under alla dessa år. Gick till och med i en kontaktförmedling i ett par månader utan lycka- fick dock ett par trevliga lunch- och fikastunder med kvinnor, inte det sämsta.... men därav grunden till följande faktum: Jag har köpt sexuell samvaro i Australien, mitt andra hemland, ett 20-tal gånger från vuxna kvinnor under 7 års tid av mitt liv, och minst 18 st. av dessa har varit positiva för mig själv. I detta land är denna företeelse legal (ett fåtal regler gäller visserligen i dubbelmoralens och den kristna populismens sanna anda, men legal ÄR den). Jag har aldrig gjort det i Sverige.
Detta har innefattat allt från nakenmassage, kyssar, samlag, oralsex, kramar och duschande tillsammans, både på massageinstitut, bordeller eller i egna hemmet. Jag har alltid varit artig, varsam, försiktig, gett ärligt uppskattande kommentarer, pratat, skojat och diskuterat ett otal samtalsämnen med dessa kvinnor och lyssnat på deras egna berättelser. Min tacksamhet över att de finns har varit ofantligt stor och det har jag sagt till dem. Jag har bjudit dem på läsk och kaffe, vinkat till dem genom fönstret och betalat deras taxifärd tillbaks. Jag har aldrig varit våldsam, nedlåtande, förolämpande, eller tvingande. Lätt onykter har jag tyvärr varit ett par gånger. Faktum kvarstår därför för egen del: Lika lite som jag tänker sluta att gå till kiropraktorn, psykologen, tandläkaren, prästen, restaurangen, caféet, kundservicedisken, eller matvarubutiken som tillfredsställer mina fysiska, praktiska, psykiska och känslomässiga behov- (jag vet att jag kommer jag vara minst lika artig, varsam, trevlig, och lika ärligt uppskattande mot dessa yrkesgrupper) lika lite kommer jag att sluta köpa sexuell samvaro om jag inte har eller kan få någon partner på annat sätt. Har jag det är det en helt annan situation!
Varför dessa kvinnor i Sydney ägnar sig åt detta behövs knappast frågas. De tar i snitt 1500 kr. betalt för en timmes sexuell samvaro. En eskort-tjej som jag hade sex och pratade med sa att detta var ett tillfälligt extrajobb som ekonomiskt underlättade hennes collegestudier betydligt. Så hur frivilligt är då detta handlande att sälja sextjänster? Hur påverkar detta hennes känsloliv och hennes sociala umgänge? Hur påverkar detta hennes eget liv i förhållande till män, kärlek och sex? Vad säger hon till sin familj, partner eller sina vänner? Jag har givetvis frågat mig detta massor av gånger, och har undvikit att köpa sex, då jag misstänkt ett potentiellt missbruk som grund, eller uppenbar psykisk instabilitet. D.v.s., jag har aldrig, och skulle aldrig någonsin plocka upp en prostituerad på gatan. Hur kan jag då inte heller veta att dessa kvinnor på bordeller och massageställen inte är olagligt i landet, eller lider för en svältlön? Det kan jag inte, men lika lite som jag vet att servitrisen eller hotellstäderskan inte jobbar svart och lider lika mycket! Därför anser jag att en fråga man bör ha i huvudet varje gång innan man vet att flertalet prostituerade lider mer än andra yrkesgrupper, är: Hur trevlig är jag då egentligen varje dag i kontakt med folk i ”vanliga jobb”?
Jag jämför dock och försvarar mina egna sexköp med till exempel följande: Många människor har mer eller mindre prostituerat sig i sitt yrke, vad det än vara må. Jag har gjort det. Jag har sålt min kropp och själ och utnyttjats till fullo. Jag har fjäskat, bugat, smilat, bett om ursäkt, fått nervärderande ögonkast, suckar, hånande kommentarer, tagit verbala utskällningar fulla med svordomar och förolämpningar så jag har skakat, skämts, svettats, fått huvudvärk och ångestattacker. Jag har städat upp matrester, spyor, sopor, fimpar och svurit att ingen lön är värd detta. Jag har burit mig sämre åt mot mina medmänniskor utanför jobbet p.g.a. detta, och känt att jag inte varit värt ett dammkorn. Mitt självförtroende och självkänsla har ofta körts i botten. Allt detta har jag stått ut med i mina företags tjänst, enbart för att försäkra mig om att kunden blivit nöjd och ’alltid haft rätt’ trots att jag hatat dem, föraktat dem lika mycket tillbaks och önskat dem åt helvete. Vad i all världen har jag då jobbat med? Jo, som kundservicemedarbetare på biograf-och- telekommunikationsföretag, samt som kock, kökshandräckning, städare, diskare, och kassör i catering-, restaurang-, café-, och snabbmatsställe- branschen. Och varför jag köper sex är dock absolut ingen kollektiv vedergällning för min egen ”prostitution”. Är då ovannämnda att jämställa med sexuell prostitution? Varför inte? Är det för att sex och erotik är så oerhört intimt och personligt känslomässigt laddat? Jag vet givetvis också att bara för att jag själv tycker jag behandlar dessa kvinnor med så mycket respekt och hänsyn jag förmår, så kommer det alltid finnas svin som gör motsatsen. Men det kommer mig veterligt förekomma i varje bransch. Som en liten jämförelse- hur många psykiatriker skulle ställa in sina kundbesök för dagen för att de inte orkade med att höra om folks alla lidanden? Hur många sjukhusbiträden har sjukskrivit sig för att de inte orkar torka upp avföring och blod varje dag? Är en avsugning verkligen mer förnedrande och psykiskt skadligt än att torka röven på sjukhuspatienter? Är det kanske ett krav på alla dessa patienter att de ska uppträda trevligt, respektfullt och anständigt mot personalen? Givetvis inte.
Åter till Australien. Där frodas denna legala verksamhet. Som ett exempel på hur det, i mitt tycke borde fungera, så finns där dessa tjänster helt öppet annonserade i Gula sidorna och på Internet. Där kallas de ’Escort Services’ och där inom är det lika självklart att, lika mycket som en telefonist eller en servitris inte behöver tåla förolämpningar från varken chefer eller kunder, ska dessa kvinnor inte behöva utstå tvång, våld, förnedring eller annat psykiskt lidande. De har dessutom bevakningskameror som skydd för dessa sexarbetare! Som kund skäms jag personligen inte, och jag går med på detta lika mycket som jag ”går med på” att bli filmad i klädbutikerna! Upplysningen via uppsatta skyltar gör denna överenskommelse ömsesidig. Begår man inget fel, har man inget att skämmas för. Begår man fel, åker man ut. Enkelt. Och givetvis borde det finnas en lösning för alla funktionshindrades behov av sexuell närhet. Vad gör någon som inte ens kan onanera av egen kraft? Jag har i denna fråga ännu inga egna svar, men jag läste en australiensisk artikel om en tonårig pojke som var döende i en sjukdom. Han var oskuld, utan flickvän och hans sista önskan var att få ha sex med en kvinna. Hans familj ordnade utan diskussion en stund för honom med en prostituerad. Artikeln sade att han dog lyckligare. Säg mig ett enda fel i denna handling. Om situationen vore omvänd mellan könen vore den för mig lika självklart moraliskt korrekt.
Måste sedan faktumet att sälja sexuella tjänster innebära omedelbar totalförnedring? Givetvis inte. Jag erkänner direkt som sexköpare, att i jämförelse är det jag som känner total underlägsenhet- min generellt större sexdrift som man försätter mig i denna situation där kvinnorna rent teoretiskt skulle kunna sätta vilka gränser som helst- inom dessa kontrollerade former. Vem är det som ligger naken och sprattlar på en bänk och frivilligt halar upp mer pengar för skönare behandling? Ingen annan än jag själv! Vem är ”dummast”- den som betalar tusen spänn för att få glo på bröst, eller den som får betalt samma summa för att få sina bröst beskådade?
Jag har också läst en rapport från Holland om att den lagliga och organiserade prostitutionen där skulle skapa konkurrens, pressa ner priserna och tvinga dessa kvinnor till att behöva öka sin omsättning på kunder, d.v.s. utföra mer sextjänster under kortare tid. Men är det inte så i början av alla branscher innan de hinner etablera sig och hitta en fungerande balans? Ännu en fråga slog mig själv- skulle jag vilja att min egen flickvän jobbade med detta? Jag kan ärligt inte svara på frågan innan jag befinner mig i den situationen och förhållandet. Min mor, dotter eller syster i denna situation, då? Faktiskt, ja. Om de inte skadades eller led av detta! De har haft och kommer sannolikt ha flera sexpartners under sitt liv. Under vilka former kvittar mig, så länge de inte lider av det. Jag tycker därför även att date- sajter och den lätt organiserade swingers- företeelsen är alldeles utmärka alternativ till sexhandel. Är det inte full ömsesidig ärlighet det handlar om? Inga kärlekslöften, bara sexuell samvaro. Vissa vuxna klarar faktiskt den åtskillnaden. Och hur mycket ”handel” handlar det om egentligen när det faktiskt rör förmedling av möjligheter till sexuell kontakt? Klassas detta som koppleri? Då är väl kontaktannonser lika mycket koppleri! Vad är porrfilmsinspelningar- betalning för frivillig sex!? Gränsen töjs till det löjliga.
Jag skulle vilja företa en grundlig intervju, baserad undersökning av sex- arbetande kvinnor och få veta mer. Hur många tycker de mår helt OK av det? Finns det några som t.o.m. är stolta över och faktiskt gillar vad de gör? Mannen är fysiskt starkare än kvinnan och har genom stora delar av mänsklighetens historia förtryckt henne med hjälp av detta faktum. Den kvinnliga rösträtten kom inte till Sverige förrän 1921. Våldtäkt inom äktenskapet blev inte olagligt förrän 1965. Detta är skammar utan like. Jag anser genom egen erfarenhet och studier att mannen har en genomsnittligt starkare sexdrift och behöver generellt sex oftare än kvinnan. Jag är också övertygad om att mannen genomsnittligt inte behöver känslomässig koppling i sexumgänget i den utsträckning som kvinnan gör. Detta är absolut ingen ursäkt, men en delförklaring till detta urgamla fenomen. Dock har Människan tagit steget från djur till en mer förfinad organism med intelligens, omdöme och samvete, och är numera så pass bildade och civiliserade att detta förtryck alltid bör bekämpas. Självklart, men hur? Vi skriver 2004 och jag läser dagligen med ilsket, vanmäktigt hjärta om våldtäkter och sexbrott i Sverige.
Men bidrar då inte mina sexköp indirekt till, och håller kvinnoförnedring, utnyttjande, drogmissbruk och våldsövergrepp vid liv? Det gör de nog. Såsom i många andra branscher jag också omedvetet ”sponsrar” i egenskap av mänsklig konsument. Men i det ofrånkomliga förknippandet och sammanhanget med exempelvis drogmissbruket inom just prostitutionen, finns faktumet att: för förskaffande av inkomst genom denna tjänst krävs inte någon annan tillgång, utbildning eller förutsättning än din kropp. Hade dessa kvinnor haft något annat kvar att sälja eller jobba för, skulle de tveklöst gjort det. En ruinerad, utslagen missbrukare stjäl eller prostituerar sig för att inget annat kvarstår. Därför lyser denna sammankoppling med missbruk så starkt igenom. Men då bör man gå på missbruket separat, som skapat den miserabla situationen i första ledet. När det gäller trafficking, utnyttjande av minderåriga och hallickverksamhet, så hävdar jag att det är just illegaliseringen som är en av de största orsakerna till att dessa avskyvärda, styrande individer samt torskarna/kunderna kan uppföra sig som monster, som jag inte försvarar en enda sekund! Jag förstår poängen med att illegalisera köpandet av sex men inte säljandet, för få bukt med handeln och samtidigt skydda de prostituerade. Men kontentan i slutändan är enligt mig: legalisera helt i båda riktningarna, Sverige, och se till att alla inblandade kommer under samma arbetslagar, skydd och regler som övriga yrkesgrupper! Med anställningsbevis, rättigheter, avtal och intervjuer. Om då dessa företeelser var organiserade, fackföreningsanslutna och respekterade som vilken annan bransch som helst... så är jag övertygad om att denna bransch har potentialen att bli ”ren”. Respekten lär dock få vänta på sig.
Förbud mot prostitution och sextjänster kan inte vara svaret på alla dessa ovanstående problem. Det tycks som att det är dit Sverige vill komma. Att däremot släppa handeln fri kan väl i min mening bara fungera tvärtom. Jag vet inte om just sexbrott bevisligen sjunker om laglig sexhandel existerar, men det låter fullständigt logiskt självklart. Vad då slutligen göra åt denna generella obalans i det rena sexbehovet mellan man och kvinna? Onani är ett som sagt ett svar, men inte hela lösningen. Eller ett annat svar är kanske att helt enkelt tvinga alla att minska eller göra sig av med alla sexbehov? Hur vettigt låter det?- som om att svaret till att få bukt med världssvälten skulle vara genom att minska alla människors hungerskänslor. Är jag hungrig, kommer jag inte äta mindre mat, och heller inte ur en soptunna om jag inte tvingas till det. Jag är nu 37 år och har mig veterligen ingen onormal eller överdriven sexdrift, men en kroppslig kontakt dagligen skulle jag välkomna utan omsvep. Jag skulle, utan hyckleri, nöja mig med att bara få krama, pussa och kela med en attraktiv kvinna fem minuter om dagen, utan sexkrav. Och jag skulle betala för det. Är inte främmande för att krama män… men förutom tröst och stöd ger det mig helt enkelt inte samma kroppsliga och själsliga tillfredsställelse. Så är det bara. Leve en blivande fungerande sexhandelsmarknad!
J. Ström, 2004