Är självförintelse en dygd?
Självmord och dödshjälp. Pang på direkt! Mer kontroversiella ämnen är det svårt att finna, och de berör mig starkt. Självmordsförsök är straffbart under vissa länders lagar. Men det finns många som är övertygade om att deras existens har en större mening utöver, och förbi det liv som levs som människa på denna jord. De som verkligen har processat detta med sig själv, sina närmaste och sin andliga kraft, och slutligen kommit fram till och bestämt sig för att avsluta sitt jordeliv... har inte de all rätt att göra detta? Om någon av mina närstående resonerade på detta vis, så vet jag inte hur jag skulle reagera. Skulle jag förklara denne som sinnesförvirrad som till varje pris skulle övertalas, räddas, och hållas vid liv? Jag ansåg detta under många år. Jag kallade alla självmördade personer för själviska, fega och riktiga svin. Att lämna efter sig sorg, saknad, förvirring och tonvis med skuld och ansvar till sina efterlevande såg jag som ett gigantiskt brott. I dag tänker jag annorlunda. Detta beslut är ju faktiskt det största och modigaste man kan ta i sitt liv. Dock jag har kommit fram till att det krävs breda och vidöppna synvinklar för mina åsikter.
Det låter ju, milt uttryckt, absurt att begära av alla som planerar att ta livet av sig att man lägger fram odiskutabla, lugna, genomtänkta resonemang och argument så att alla ens efterlevande inte känner någon skuld, skam eller sorg. Men om det verkligen och ärligt bygger på denna största önskan att gå vidare till en annan medvetandeform... är överlagt självmord acceptabelt då? Att kunna respektera en individs beslut att begå självmord på dessa grunder anser jag är stort. Som ett exempel, är det för mig en självklarhet att respektera beslutet av någon att flytta långt bort. Även till ett annat land eller kontinent. Och även då jag vet att det innebär en fysisk avskildhet under lång tid. Jag har fikat och samtalat med personer som tagit detta enorma beslut. Inspirerad av dessa, så tog jag själv steget och flyttade utomlands i sju års tid. Inför min resa, så förklarade jag utförligt för mina svenska vänner att jag inte var tillfreds med min nuvarande livssituation. Jag fick fullständig förståelse och uppmuntran av alla. Under min vistelse såg jag inte en del av dessa familjemedlemmar och vänner på flera år. Jag hörde inte ens av vissa under samma tid, men var lika lycklig för det. Jag var ju faktiskt helt förvissad om deras lycka på andra sidan jorden, utom vid de tillfällen då de meddelade motsatsen och bad om hjälp och råd. Borde jag inte kunna känna mig likadan, då de vid sina sinnens fulla bruk förklarat sitt eget självmordsbeslut? Den slutliga resan?
Krävs det verkligen att personen ska behöva vara lidande i någon obotlig sjukdom eller ligga hjärndöd? Eller att denne känner sig så olycklig och desperat av brustet hjärta, miljonförlust av kapitalvärden, eller en avliden familj? Är dessa de enda acceptabla orsakerna till självmord? Och de som tar livet av sig helt utan förvarning och utan att meddela någon i förväg, då? Jag tror mig kunna känna förståelse för detta sistnämnda. De förväntar sig nog knappast att någon utomstående verkligen skulle förstå och respektera ett sådant beslut. Risken att handlingen förhindras blir ju då även för stor. Så, är överlagt självmord försvarbart, eller för alltid förkastligt? Är verkligen allt liv något som inte får avslutas i förtid? Tänk om denna förtid är "rätt tid" enligt individen själv? Jag vill verkligen tro att jag har fått en fri vilja att mer eller mindre bestämma över mitt eget liv. Men bestämmandet över min egen död, då? Har jag ett påtvingat existentiellt ansvar och en skyldighet att leva bara för att jag råkade bli född?
MEN sedan har vi fall där individer drar med sig andra som inte fått ett val i detta beslut, in i sin egen död. De frågar knappast efter dessa andras samtycke. Givetvis tror dessa självmördare att de verkligen gör det rätta när de utövar massjälvmord, vare sig det sker i familjens garage, Franska Guyana, Västbanken, eller genom att flygkrascha in i World Trade Center. Alla dessa händelser får det att värka i själ och hjärta på mig. Gärningspersonerna hävdar säkert att det var av kärlek till Gud, barnen, sig själv, världens djur, eller resten av mänskligheten, men jag mår bättre av att inte försöka döma andra.
Sedan var det Dödshjälp. Om det inte redan är uppenbart, så är detta för mig en självklarhet, och inte enbart av medicinska orsaker, vilket jag redogjort för tidigare. Jag ser det närmast som en rättighet! Däremot i fall då personen i fråga inte kan uttrycka sin egen vilja, bör varje enskilt fall utredas noga. Jo, jag är en humanist- allt liv har en mening, men hur den meningen uppfattas är helt individuellt... även i frågan om avslutandet av ett liv. Fängelsestraff för någon som hjälper en annan att avsluta sitt jordiska lidande är absurt. Kort och koncist. Motargumenteringen att en mördare då kan hävda att hans offer bett och vädjat att få avsluta sitt liv, låter som billig kriminal-TV.
En av mina slutsummeringar är att: beslutet att avluta sitt eget jordeliv bör vara var och ens ensak. MEN om beslutet är baserat på rädsla (här räknar jag sorg, vrede, ångest och uppgivenhet) istället för kärlek, så bör det etiskt ifrågasättas. Annars tycker jag debatten är vidöppen. När jag var sexton skrev jag en science fiction- novell som hette ”Att förintas är en dygd”. Den utspelade sig i ett samhälle där överbefolkningen blivit ett sådant hot mot mänskligheten, att världens regeringar accepterat en lag som uppmuntrade alla individer vilka enligt eget beslut kommit fram till det ädlaste man kunde göra för jordens framtid var att låta sig bli förintad i mänsklighetens namn. Idén kläckte jag för över 20 år sedan..., men den kittlar mig än idag genom det sätt som den mänskliga etiken och moralen sätts på sitt yttersta prov.