Dagarna då allt schlagerljus föll på mig!
Det
var så sanslöst oväntat.
Krönikan som jag läste i tidningen City tisdagsmorgonen den
20/2 kastade allt sitt strålkastarljus på mig. Ja, HELA krönikan var bara tillägnad mig och ingen annan!
Krönikören Nisti Stêrk försvarade sig där med näbbar och klor (och kramar) mot
två små inlägg som jag hade lagt in på Citys lilla
nätdiskussionsforum om tidningens krönikor. Först blev jag livligt och smickrat
uppspelt över hur hon kunde blåsa upp något så litet, och skickade ett mail
tillbaks... Sedan läste jag Johanne Hildebrandts
kolumn ur AB den
25/2 och där nämndes jag igen- dock utan namn, framhävd som ett slags
yttrandefrihetsförbjudare och sexistisk brytare mot politiskt korrekta
genusperspektivregler. Men herrejösses då, vad en ynka fjäder blev till en hel
hönsfabrik! Och vilka åsiktsparadoxer av lika gott kålsuperi om vad man "får" och
inte "får" tycka! Jag som fullkomligen älskar yttrandefrihet, hade avskytt
kolumnerna oavsett vem som skrivit dyngan, och utan en tanke i några som helst
könsrollsbanor.
För dynga anser jag fortfarande att det var- och skrivs det dynga ska man få
säga det och upphovspersonerna få höra det. Vad i all världen hade jag skrivit,
då?
Jo,
jag ogillar schlagerfestivalen, kort och gott. På nätforumet
hade jag kommenterat två krönikor av
Frida Boisen och
Stêrk som jag tyckte,
helt utan ironi gullade med och fullkomligt rövslickade
melodifestivals-fenomenet, och som dessutom var ganska illa skrivna- på gränsen
till läsarförakt. Jag poängterade också noga att man givetvis får skriva
vad som helst, men deklarerade främst min ärliga, stolta åsikt vad jag tycker om
schlagern, och att jag vädjade till just prioriteringsperspektivet och försökte
uppmana andra läsare till lite medhåll mitt i schlagerstormen att nu, nu var vi
hjärtligt trötta på hela detta dravel! Min andra poäng är att det är att göra
det jävligt lätt för sig som skribent att haka på alla hype-tågen i trendfållan
närhelst de går. SJÄLVKLART kan man inte annat än skriva från sitt personliga
perspektiv. Jag på mitt håll skriver givetvis om det jag kan och
berörs av. Jag skriver gärna om alkoholpolitik & missbruksvård (vilket jag
jobbar inom), bostadspolitik, sociala beteenden, religionsfrågor & andlighet,
miljöproblem och mycket mer. Men så gillar jag även exempelvis fotboll. Halva
Sverige gillar fotboll. Och jag skulle tro att samma jämförelsemönster gäller
för melodifestivalen. Men jag finner det inte livsviktigt- och aldrig så viktigt
att det någonsin skulle falla mig in att under fotbolls-VM skriva ett par
lallande
”öööhh, heja Sverige”-toniga krönikor i just dagspresskrönikan,
därför att jag vet att den halva av läsarna som inte hakar på
fotbollståget denna månad fullständigt kräks på och hatar allt som skrivs
om fotboll, landslaget, Zlatan & Ljungberg! En sådan kolumn tycker jag är till
för sportsidorna och ingen annanstans, liksom att schlagerskriverier hör till
nöjessektionen eller skvallerspalten. Respekt för de allmänna krönikeläsarna,
alltså. Förstår ni min poäng bättre, nu? Och håller ni med? Lugn, det måste ni
inte.
Mitt tyckande är
inte fakta- lika mycket som alla åsikter som inte blivit lagar eller
vetenskapliga bevisunderlägg. Allt det här handlar ju till sist om åsikter, att
få lufta dem och att få läsarna att välja och ta ställning mellan dem- eller att
skita i dem och bläddra vidare. Jag är långt ifrån någon enögd, bitter
missnöjesspridare, vilket märks i mina flesta texter. Men visst är jag tacksam
för kulturell skit i alla dess former. Utan den så får ju jag inte
ynnesten att njuta av det jag gillar och därmed känna unikhet över att jag gör
det. Så fortsätt skriv och skapa skit bara… så att jag kan påpeka bristerna,
parodiera dem och känna mig unik i att jag inte tycker likadant! Jag var ju
själv tvungen att läsa igenom schlagerkrönikorna för att kunna ta ställning,
berördes åt helt motsatt håll till det som de försökte flörta med- och säger
därför ifrån! Själva påpekandet i Stêrks kolumn var också att jag var den
enda som skrivit något negativt till henne om den första. Jag var alltså
Katten bland Hermelinerna i tåget av medhårsstrykare… jisses, att det var så
enkelt att trampa på några medie-erfarna tår! Om ursäkt har jag inte bett och
behöver inte göra det heller. Jag skulle aldrig ge mig på någon som inte kan
försvara sig. Dessa två kan ju det!
Mer komiskt
för mig själv var att jag tyckte mer illa om Boisens krönika. Den var
riktigt äcklig. Stêrks hade ju faktiskt en poäng i sin flört med Darin och
hans etniska bakgrund som hon kunde identifiera sig med. Och så är det just
Stêrk som reagerar med en hel krönika! Hon uppmanade mig ju att kontakta henne
igen, vilket jag gjorde samma dag med ett väldigt positivt mail där jag tackade
för att jag fick bidra till hennes text, lämnade alla mina uppgifter och en
uppmaning tillbaks att kontakta mig, vilket hon i skrivande stund ännu inte
gjort… Och Hildebrandt, det är en jävla tur att du inte kan förbjuda mig att ha
en åsikt- du antyder ju en själv om vad för en ondskefull medelålders demon jag tycks vara…
men läste du
ens mina inlägg? Eller deras krönikor? Och om så, tycker du ärligt att de VAR bra skrivna?
Nej, jag kan
nog även skriva en rad om andra krönikörer; exempelvis Pelle Ekman som
mestadels flummar tröttsam amatörpoesi eller Petra Axlund som oftast vältrar sig
i gräsliga könsgeneraliseringar, humorfattiga poänger och anglo-uttryck (vilket
många krönikörer gör sig skyldiga till) samt alla ojande martyrer till
småbarnsföräldrar som klagar över sina självförvållade föräldraskap… Men tack
Stêrk, för att jag fick skaka om hela din värld med två små inlägg om
något så trivialt som schlager… du och Frida skakade ju om min, så jag
fick skriva av mig min kvot av oviktigheter för detta år! Ska bli kul
att se om någon härnäst vågar skriva en hel krönika om just det.
PS. Här är min
åsikt om bra krönikörer:
Sakine Madon, Niklas Ekdal, Elin Lindkvist, Bengt Ohlsson, Jan Guillou, Yrsa Stenius, Staffan Heimersson,
Märta Myrstener, Boris Benulic, Nima Daryamadj…med många flera!