Minns ni honom? Ni vet, mannen som blev strandsatt på en totalt öde söderhavsö, som även lånat ut namnet till en viss dokusåpa... Vilka motgångar, svårigheter och lidanden han stötte på!
Men alkoholism? Inte, då! Sen är det strunt samma att han kanske hade en alkoholistisk gen i sitt arv. Han kom ju inte i kontakt med varken alkohol, droger eller andra människor (Jag ponerar nu hans situation
innan Fredag dök upp...) för att det skulle blossa upp. Om han däremot lärde sig bränna hemma i hyddan, och Fredag blev hans ständiga
irritationskälla- då vore det nog en annan femma! Om jag i mitt nyktra liv går och ”gör en Robinson Kruse”, så är jag fullt övertygad om att jag aldrig någonsin kommer ha problem med vare sig alkoholen, människor, eller vårt västerländska civilisationssamhälle.
Ah, den saliga ovissheten. Det man inte vet om, skadar inte. Potentiell galenskap i en sådan situation får jag kanske räkna med. Tyvärr kan nog ingen av oss göra detta val. Efter vår tillnyktring måste vi ut i livet med alla dessa faktorer. Visst, vi kan
byta eller
välja bort jobb, skola, släkt, ort, kärlekspartner, vänner, intressen, ja, till och med nation, men vi kommer obönhörligt att stöta på andra människor med andra livsval, åsikter och värderingar i en ständig flod. Och då står vi där med vårt val hur vi vill uppfatta vår situation, genom vilket sätt vi jobbar med oss själva.
Men, visst- jag kan även välja att flytta ut i den sibiriska ödemarken, isolera mig i en timmerstuga och svära att jag aldrig någonsin vill befatta mig med den jordiska världen med dess människor, kulturer och medier såsom TV, radio, musik, tidningar, Internet, böcker... men vad har jag då gjort? Inget annat än en ”inlands- Robinson”... och hur sannolikt förefaller det att detta kommer ske?
Det enda som gäller för mig själv om jag inte gör detta ganska orealistiska val, är att leva i de punkter och steg jag har anammat i Länkarna och A
A. Men visst kittlar mig tanken på den experimentella möjligheten att få testa en ”solo- Robinson”. Det har det gjort i många år, även innan min alkoholism slog till. Tyvärr har jag lärt mig att älska för mycket i mina upplevelser och möten med andra människor och deras tankar, känslor och skapelser, för att kunna välja bort allt detta.