Jag hoppas att jag inte är ensam om sensationen och behovet av att vissa saker
inte har ett slut. Det är nämligen där i denna vetskap som jag bygger en betydande del av min trygghet, styrka och inspiration. I både havet, universum och cyberspace-
genom oändligheten och evigheten vilken de representerar. Åsynen av stadsbibliotekets hyllmetrar av böcker ger mig denna samma känsla; likaså en filmspäckad videobutik, och en dataskärm uppkopplad till Internet. Eller synerna av vidare fenomen som människan ej skapat,
såsom stjärnhimlen, sädesfält och myrstackar. Varenda en av dessa företeelser är för mig ymnighetshorn av legio och mångfald! För ett par år sedan gav mig samma sensationer tvärtom en rädslofylld känsla av prestationsångest. Därtill en skamkänsla av otillräcklighet i vilken jag fylldes av skuld inför vad jag prioriterade
fel av det jag tog del av… och där tiden aldrig räckte till för allt jag ville göra i denna jordestund. För
att inte tala om att det som skulle göras, dessutom
skulle
hålla ett högt krav på kvalitet! Under decennier pressade jag mig själv för att hinna med allt, tills jag kraschade i en vägg av missbruk, uppgivenhet, sorg och rädsla. De gränslösa världarna av allt fantastiskt som livet består av… hur kunde detta ge mig livsångest? Det var ju så fel!
Jag lärde mig att ställa mig ett par enkla frågor: Hur sannolikt är det att jag kommer att se varenda film som gjorts? Eller läsa varje bok som skrivits, höra varje CD-platta som spelats in, prata med varenda intressant människa som fötts, följa varenda fotbollsmatch som spelas, laga vartenda matrecept som uppfunnits…? Det vore som att varje gång en snöstorm blåser in över Stockholm, panikfyllt begära av mig själv att springa runt och försöka fånga varje flinga snö i den! Plus att hinna studera skönheten i varje frusen kristallpartikel innan den hann smälta... Felet låg i mig själv och
därinom bristen på lugnet som jag var tvungen att finna. Lugnet och friden kom i följande enkla formel: All energi har evigt liv i någon form i universum; och därför är inget jag gör, känner eller säger, förgäves-
oavsett i vilken takt och kvantitet! Även då vi går vidare från denna jordexistens, lever vi självklart och logiskt vidare. Det är ett tveklöst övertygande.
Jag känner i dag därför en harmoni, ett lugn och en trygghet i snöstormen just på grund av dess mångfald av flingor som aldrig kommer att kunna räknas. Det är just det som är meningen.
Each thing I do I rush through so I can do
something else.
In such a way do the days pass--
a blend of stock car racing and the never
ending building of a gothic cathedral.
Through the windows of my speeding car, I see
all that I love falling away: books unread,
jokes untold, landscapes unvisited . . .
“The pursuit”,
ur Cemetery nights
av Stephen Dobyns