Mobilen… del 1 & 2
1. Då var det äntligen dags för Mobilerna! Som jag har väntat på denna krönika att födas. Drygt tolv år har gått sedan jag personligen började känna av, reagera och agera på denna explosion i det svenska samhället. Jag sade 1995 att jag aldrig någonsin skulle komma att äga en sådan... samma år som jag började jobba på kundservice på Telia Mobitel! Hrmm, ödets ironi åt sidan- Mobilen representerade då för mig det oförskämdaste av intrång i min privatsfär. Vem fan vill vara nåbar var som helst och när som helst?, undrade jag lika högljutt och utåtriktat som de mobilonanister jag föraktade (Ni läste rätt ord- jag kallar än idag, med satirisk njutning, vissa för Mobilonanister). Eller så såg jag på det som höjden av högfärds-balla självhävdelser. Dessutom orsakade de irriterande störningar i mina hörlurar när jag njöt mitt livsgivande musiklyssnande på tåget. Men idag är mobilen dock var mans och kvinnas rättighet. Själva ägandet ger inga pluspoäng i flashighet längre, (bara i antalet pixlar dess kamera har, eller hastigheten i internetuppkopplingen, tydligen!) dock tydligen innehållet i vad som sägs.
Jag delar fortfarande dagligen utrymme med individer i alla åldrar som i sin Ericsson livfullt diskuterar sina kärleksförhållanden, eller förolämpar sin partner bland 50 ofrivilligt lyssnande främlingar. Eller beställer läkartid för hudbesvär, förhandlar bostadspriser eller kollar upp resultatet av sin jobbintervju. Jag har till och med fått höra presentationer av deras fullständiga namn och personnummer upprapade i örat på mig då de ringt upp en myndighet eller företag! Jisses, är folk så mycket mer modiga, avslappnade, eller kanske bara helt blasé- avtrubbade efter Internets eviga exhibitionist-tillfälle, och exponeringsmentaliteten á la Big Brother? Jag är delad än idag och försöker verkligen inte slösa mental energi på irritation: Om folks samtal stör mig i mitt läsande eller mediterande, så söker jag byta plats om de själva ringt upp någon. Tar de emot ett samtal är jag mildare i min bedömning; de kunde ju inte riktigt rå för att deras anhörige, över- eller -underordnade har något extremt angeläget att meddela. Väljer de att ta emot det, är det säkert viktigt nog och värt skamfaktorn att exponera det inför 50 främlingar. Men jag märkte en gång att ett effektivt sätt att få de själva att flytta sig, var att verkligen lyssna. Gärna framåtlutad, med hakan stödd mot handen och örat demonstrativt vänt mot dem! Prova en annan höjdare genom att ta fram penna och papper och låtsas notera vad de säger. Bör bedömas mot personens storlek och uppsyn, dock!
Jag själv i dag då? Jo, jag äger en. Men den är inte livsavgörande för min existens eller livskvalitet, bara ett extra hjälpmedel. Jag ringer till och med upp mina viktiga medmänniskor från offentliga platser. Men aldrig någonsin i en fullsatt buss eller tågvagn, av ren respekt mot dem som annars måste tvångslyssna på mina förehavanden. Det skulle heller aldrig falla mig in att ta med mig en påslagen mobil i gymet eller på löpträningen.
Men för att vara odelat juste mot mobilen (jag minns ännu, med min språkpurist-fasa, de som använde ordet ”mobben”) - folk är friare och kan till och med rasta hunden, valla barnvagnen och sköta de viktiga kontakterna samtidigt. Folk samtalar ju i alla fall, istället för att inte göra det. Man hör ju av sig för att bry sig om, och mobilen har onekligen underlättat detta. Dialog är väl alltid mer resultatgivande än tystnad och isolering? Jag förespråkar livligt mottot: "Har man inget att skämmas för eller dölja, har man heller inget emot att visa upp det". En ren själ är en lycklig själ! Öppna er fullständigt, sätt igång, installera glasväggar på hela ert hus, eller klistra upp era bankkontons saldo på kommunens anslagstavla! Kan andra lägga upp sina hemporrfilmer på webbsidan, kan väl ni?! Om det inte vore potentiellt olagligt, så skulle jag åka tåg och buss till jobbet i enbart strumpor. Därför att om ingen skulle förargelseväckelse-anmäla det, så vore det ju inte olagligt! Plånbok, nycklar, läsning och dagens pappersjobb har jag ändå i ryggsäcken. Glömde jag nämna mobilen?
2. Mobil-headseten. Leve dessa tilbehör! Varför då? Nej, jag använder ingen själv och kan inte se mig ha någon som helst nytta av ett sådant detta årtionde... Men jag retade mig ett kort tag på detta fenomen när jag inte kunde avgöra om personer pratade med mig eller i mobilen via detta. Sedan gick det upp för mig att jag själv i flera decennier mått bra av att prata halvhögt med mig själv rakt ut i luften. Jag vet att jag är en skapligt begåvad skribent, men en lite sämre talare och muntlig debattör. Jag behöver därför bolla idéer och slipa formuleringar högt för mig själv, plus tillfället att träna i om ett av mina mindre intelligenta skämt låter roligare med en annan dialekt... Så, jag vände på steken och tack vare dessa ”hands-frees”, så pratar jag mer än någonsin och slipper känna mig uttittad, eller bli tagen för en förrymd mentalpatient. Inte för att jag idag bryr mig om omvärldens oförstående blickar och skakningar på huvudet, men nu slipper de ju oroa sig eller slösa koncentrationsenergi, som jag själv en gång gjort!
”Kolla stackaren som går och mumlar och skrattar åt sig själv, snacka om rubbad alltså….”
”Nä, hördu, han pratar ju bara i en sån däringa örsnäcke-mobil som alla har nuförtiden.”
