* Måste livet stå på spel för att man ska bli en bättre människa?
Ibland verkar det som det här är det enda kriteriet. Jag glömmer ibland att det faktiskt krävdes att jag blev alkoholist, för att detta skulle ske. Det gällde ju livet, för tusan och det var dessa program som föreslogs som de mest framgångsrika. Även om insikten kunde ta ett par år. Jag tänker ofta när jag ser och läser om människor och deras beteenden, att ett sjupunktsprogram eller ett par tolv- steg hade varit helt på sin plats. Men jag kan inte fruktlöst predika och pracka på dessa program, bara föregå med gott exempel och inspirera, när jag försöker att inte agera på samma sätt. Det är här som jag faktiskt är tacksam för att jag är alkoholist. För möjligheten att få umgås med de som vet vad det är frågan om. När jag lämnar länklokalen eller AA-mötet känner jag ibland den varma förtrollningen brytas när jag kliver ut bland ”vanligt folk” som inte bär på en sjukdom som kräver en helt annan livsinställning för att inte gå under. Jag går motvilligt ut ur bubblan av förståelse, och in bland en mångfald som inte vet vad jag talar om när jag nämner självrannsakningen, en starkare kraft, sjuka & rena tankar, torrfylla... Allt det som vi drog- och alkoholskadade hårt, men i dag tacksamt, fått lära oss. Nej, vi är inte bättre än någon annan, det är ju den tanken vi bygger mycket av vårt program på. Men vi är annorlunda; det är bara fakta.
Jag har personligen beslutat försöka att inte längre basera mitt livs handlingar och tankar på rädsla. Idag innebär detta exempelvis att jag inte gnäller över varenda småsak. Jag irriterar mig inte när folk tränger sig före i kön. Jag har slutat rutinstressa till bussen. Jag svär inte över allt som ”alla andra” gör fel om jag i första hand koncentrerar mig på vad jag kan göra och bidra med i det stora hela. Jag fuskar inte med skattepapper längre. Jag kan till och med sitta barnvakt åt kompisar... min egen lista kan göras lång, och det är i sanning tack vare dessa program, som skänkt mig lugn, ork, inspiration och tålamod: JAG duger alltid för alla.
I mitt tidigare liv söp jag så mycket att jag spydde blod en hel dag. Jag söp så mycket att mina fötter domnade. Jag söp så mycket att jag fick hallucinationer om att jag hade tapetserat alla mina väggar med tidningspapper, och att monstren från ”Alien”- filmerna skulle bygga bo i mitt huvud. Jag söp så mycket att jag ramlade framstupa, slog huvudet i badkarskanten och höll på att mista synen. Två tandproteser som jag har idag, skvallrar om en liknande fylleolycka ett par år innan. Ibland krävs det att döden eller galenskapen bara är några centimeter bort för att man ska bli en bättre människa. Bättre sent än aldrig- visst, men jag önskar bara att det blivit förr.
TILLBAKS TILL SIDAN OM ALKOHOLISM