* Missbruket av överlevnadsinstinkten är lika sjukt som alkoholismen & drogberoendet
Girigheten och maktbegäret är egenskaper som bär många likartade symptom på sjukdom som alkoholism och drogmissbruk. Som kanske bara de 12 stegen eller de sju punkterna kan råda bot på? Jag håller detta som högst sannolikt. Jag anser nämligen att alla vridna avvikelser från ett normalt beteende som betyder lidande för sig själv och sin omgivning, bör betraktas som sjukdomar. Jag vet inte vilket av mina två (av många...) exempel som är värst: Girigheten: räcker en futtig miljon? – nej, två till ska det nog vara. Att lura, svika och sälja ut alla sina vänner och slutligen gå över lik för mer. Hur många fotbollslag kan man köpa upp, och hur många golfbanor kan en miljardär bygga åt sig själv egentligen innan han är nöjd? Eller Maktbegäret: driften att förtrycka, kontrollera och plåga andra fria individer. Barn- och kvinnomisshandlare, diktatorer, djurplågare, vedergällningsmördare; listan är för plågsam att förlängas.
Jag är övertygad om att detta bottnar i socialt konstruerade, beteendeinlärda rädslor. Det måste vara så. Naturliga rädslor upphör långt tidigare. När människans grundläggande behov för överlevnad tagits om hand, verkar det som om tröskeln kan stegras mot groteska höjder. Jag själv jagade desperat kärlek i decennier för att jag var rädd att inte duga som jag är och därför bli övergiven. Jag satt själv som barn och terroriserade myrstackar, men slutade med det när jag insåg att de inte var ett direkt hot mot mig. Jag deltog i mobbandet av en kille i mellanstadiet upprepade gånger, och kom vid ett tillfälle i febrig extas när han fick ett knytnävsslag så han flög i golvet... Varför? Först var jag rädd jag skulle bli offret om inte han blev det. Men sedan...
Det som i grund och botten kom ur den normala överlevnadsinstinkten har ju insjuknat i ett missbruk. Är inte alla dessa beteenden missbruk av självförsvarsmekanismer? Jag är övertygad om detta, och missbruk går ju att behandla! Om än bakom lås och mur. Hur många anser att Hitler var en helt frisk människa? Eller Pol Pot? Stalin? Idi Amin? Hur många kan acceptera (dock inte ursäkta med) resonemanget att dessa var sinnessjuka individer som inte kom under psykisk, mental och känslomässigt omhändertagande i tid? Jag tror inte på hårt mot hårt, eller öga för öga. Förlåtelsen, empatin och ickedömandet måste få råda högst i mig själv. Vad har jag själv annars blivit? Hur olik dessa blir jag själv om jag dömer och fördömer, hatar och förbittrar, utan att utforska eller förstå?
Jag förklarade själv en gång fullt världskrig mot alkoholen. Just nu pågår medlings-, nedrustnings- och fredsförhandlingar genom mitt jobb i de 7 punkterna och de 12 stegen. Slutmålet är fred, lugn och sinnesro. Jag har inte råd att min nykterhet innebär en ständig, krampaktig kamp mot världen.