”Hellre går jag ut och super, än har en dålig nykterhet!”
* Jag har hört dessa ord uttalas ofta i våra gemenskaper. Jag tolkade först detta med stor entusiasm och som en enormt motiverande tanke. Att orden kommer från en nykter alkoholist som inte vill bli som de som bara skruvat på korken och sen går med vita knogar. De som går varje dag i ett slags limbo av obalans: de är sprit- och drogfria, men gör ändå livet surt och lidande för sig själva och sin omgivning. Nej, man behöver inte vara enbart ilsken och sur jämt, utan detta kan yttra sig i mycket: Uppgivenhet, sorg som inte går över, otillräcklighet, apati, lathet, översitteri, dominansbehov och självgod arrogans. Egenskaper som definierar en olycklig människa kommer i många skiftande former och kanske inte framträder den första tiden i spritfrihet.
Jag har dock upptäckt att detta resonemang kan bli till en paradox som går i baklås. Jag har sett de som gett sig i kast med programmet, inte lyckas hålla sig nyktra, och därefter tycks motivera sina återfall med detta citat. Att de hellre super; innebär det att de inte är villiga att göra allt? I meningen att supandet fortfarande ger de vissa fördelar och njutningar? Och därmed en enklare väg än att göra stegen & punkterna? Det låter hårt, men ibland har jag inga andra svar. Ibland måste man tillbaks till 1:a punkten/steget, tätt följt av 3:e. Hur villig är man? Jag får aldrig glömma att jag var själv trotsigt motståndskraftig i flera år mot de 12 stegen och därefter de 7 punkterna. Jag resonerade, väldigt kortfattat, så här: Jag har inte druckit på två år, men om livet inte blir bättre än så här, så kan jag lika gärna börja igen. Så resonerar någon som ärligt inte vill leva längre. Men jag upptäckte i tid att jag älskade faktiskt livet för mycket! Idag skulle jag inte klara mig utan dessa program. Valet för mig tycks obevekligen vara:
q 1. Att börja dricka igen och därmed dö i förtid.
q 2. Att vara spritfri utanför programmen och inte helt lycklig.
q 3. Att vara spritfri i programmen och lycklig.
Det går att välja ett av dessa. Jag erkänner direkt att jag idag står lite med facit i hand, och valet av nummer 3 är därför enkelt. Dock inte lätt att genomföra; livet går inte att dela upp i simpelt svart och vitt. Men att ha gjort dessa steg och punkter, med hjälp av andra nyktra alkoholister, är den första grundstenen. I reell tid för mig, har denna konkreta handling tagit mig drygt 1 ½ år. Ibland känns det som denna tid var onödigt lång, men för mig var punkt/steg 2 så viktig att det var nödvändigt. Därför att däri släppte min ångest och rädsla. In kom frihet och harmoni, och de efterföljande punktgenomförandena rann stadigt på. Dock genomför jag fortfarande i skrivande stund punkt 6/steg 9. Långsamt, men grundligt och tålmodigt. Vissa skador kräver denna tid att lappa ihop. Det hindrar dock inte att jag utför punkt 7/steg 10, 11 & 12 under tiden.
Idag har jag mött den stora kärleken till en kvinna i mitt liv. Men denna fantastiska och för mig unika händelse får inte stå i vägen för fullföljandet- med andra ord att jag får för mig att steg 9/punkt 6 inte behöver göras! Därför att då avbryter ju jag min ”cellgiftsbehandling” som dessa program är. Svaren finns inom oss och vår själ, men jag måste ändå gå tillbaks till mina egna, personligt skrivna listor för att titta, ärligt känna och stryka bort, för sedan kunna gå vidare. Så gällde ju avtalet, hur lång tid det än tar! Annars lurar mina rädslor mig. Och i rädslan lurar alltid genvägen till alkoholen.
Jag får heller inte glömma punkt 7/steg 12, där jag umgås, hjälper och sprider budskapen med andra alkoholister och drogberoende- med andra ord går på möten och träffar, och därmed ger och tar i programmen med min erfarenhet! Tankar som blir till ord som blir till handlingar. Eller så gör jag det bara med min närvaro, som säger: jag är en av er, och vi står aldrig ensamma. Det är härigenom jag gör och får hjälp i min dagliga uppdatering mot mig själv!