*
Efter ännu ett briljant avsnitt (27/2/05) av den lika briljanta dramaserien
"Six feet under",
så fick jag återigen orsak för min långvariga fråga att upprepas:
Vad gör de som inte bara kan älska en person? Varför har många älskare/innor vid sidan om? Svartsjuka, gräl, skilsmässa, vårdnadstvister... Det fanns en rörande
bi-story i ’Six
feet…’ och jag har länge filat på följande likartade fiktiva scenario:
Jag är en vanlig svensk kille i 30-årsåldern med fast jobb och bostadsrätt. Jag har tre flickvänner som kompletterar mig på olika sätt. Jag älskar dem verkligen lika mycket, har sex med alla tre och vill inte vara utan någon av dem. Jag bor just nu med nr.1, för att det är henne jag mår bäst
med i vardagslivet, vi har nått den trygga rutinlunk där kraven inte finns längre. Vi delar ekonomin och dessutom har vi en femårig son ihop. Min flickvän nr. 2 är den jag har roligast med, går ut och reser bort med. Hon har ju en annan pojkvän som hon bor med, och han har inget emot hennes sätt att ha
mångförhållanden, är inte svartsjuk på mig, och jag heller inte på honom, han är faktiskt en riktigt trevlig prick och han planerar ett skaffa ytterligare en flickvän som kompletterar honom på ett annat sätt, bara hans nuvarande, alltså min nr.2, samtycker...
Min flickvän nr.3 är min arbetspartner. Vi driver ett småföretag ihop, umgås i stort sett bara på jobbet, och trivs strålande med detta. Hon planerar dessutom att börja träffa sitt ex igen, för hon har roligare ihop med henne på fritiden än med mig. Visst ja, hon är bisexuell, glömde jag nämna... Ibland träffas vi allihop över en middag, där alla respekterar varandra, inte är svartsjuka, accepterar varandras olika bindningar till andra, och diskuterar läget. Vi har spånat på att bilda ett familjekollektiv någonstans, där alla tar hand om varandra och älskar varandra, om än på lite olika sätt.
Barnen, då? Inget problem alls! De är ju värsta kompisarna, och träffas ju ändå på fritiden... Vilket kollektiv- rena multifamiljen, där alla mår bra!
Så här skulle det kunna se ut.
Och scenariot kanske är och förblir en ouppnåelig flower-power-fantasi. Ett
annat närliggande exempel är Lukas Moodysons underbart 70-talsnostalgiska
film "Tillsammans" , som speglar måhända bara en passerande tid som mer
var en fluga än en bestående norm av värderingar... men tänk igen: Är det
så komplicerat och fullständigt verklighetsfrämmande i
vårt västerländska samhälle? Det borde det inte vara.
OM alla parter samtycker och ingen lider av det, kan väl ingen utomstående döma eller avgöra vad som är rätt eller fel, bara konstatera olikheterna och respektera dessa! Men klarar grannarna, vännerna, och samhället detta? De som inte skulle kunna tänka sig ett sådant levnadssätt... bara för att det accepterade och lagliga sättet att älska, bo och gifta sig med någon, är att göra det med en
enda person åt gången. Jag har inga problem om man personligen har kommit fram till
detta beslut. Men jag har lika stor respekt för ett beslut om månggifte, eller mångförhållande. Var det någon som nämnde harem? Bestående av en kvinna och fyra män? Är det bara den sociala traditionen och kravet på total monogami som gör att hela denna fråga sällan nämns i samlivsdebatten?
Förlegat kristet arv? Eller den eviga rädslan för det ovanliga?
Vad fan, kom igen, vi klarade ju pinsamt sent i tiden samkönade
äktenskap till slut!!
Polyamorös
är ett uttryck jag nyligen lärt mig. Uttrycket må vara nytt, men knappast fenomenet. Under ett par års tid var jag kär i två personer samtidigt.
Lika starkt, men på helt olika vis. Tyvärr inleddes
aldrig något förhållande med någon av dem, men jag umgicks flitigt med båda
och uppskattade dem lika mycket. De starka känslorna sattes ju aldrig på
prov i praktiken med påföljande diskussion, men för mig själv- i tankens
teori- så föreföll ett polygamt förhållande aldrig fel:
Två flickvänner samtidigt? Med ömsesidigt samtycke? Bara ärligheten fick råda, kunde jag
då inte se mig ha några invändningar. Vad tiden och svartsjukan skulle kunna ha gjort vet dock ingen,
och det är nog där som mycket av mina funderingar faller i dagens
förhållande- tänkande. Man vet nog aldrig hur girig kärleken kan bli förrän
man står inför just den frågan. När ska begreppet ovanlig sluta betyda detsamma som onaturlig?