"En dag på ambassaden"- utan Bröderna Marx!
Välkomna till föreställningen på Vitrysslands ambassad i Stockholm, maj 2005: en fars som dessvärre var helt sann, hade pågått i tre veckor och som utspelades med mig och min kollega, likt ofrivilliga dolda kameran-statister. Följande skildring skulle visa sig vara den stora finalen i denna fars. Vi "statister” var visumsökare, tillika deltagare i en samorganisationskonferens som skulle hållas i huvudstaden Minsk för internationell kulturell- och samhällsgynnande samverkan, bestående av olika fria organisationer från båda länderna. Men vi var lite oroliga, då våra ansökningar dröjde. Avgifter hade betalts, och veckorna gått, men ännu hade inga visum beviljats… och datumet för vår avresa hade tickat ner till morgondagen! Jag hade dagarna innan ringt dem, och fått besked att återkomma. Jag hade till och med varit uppe på deras kontor någon dag efter det, men fått samma besked. Visst, jag glömde ju presentera oss: Undertecknad är medarbetare från Fria Sällskapet Länkarna i Nacka och min visum-medsökare är Claes G. från Forum Syd, organisationen som var samordnare för konferensen. Och det är där farsens tredje akt börjar:
Jag hade tidigare på dagen varit uppe i ambassadbyggnaden på Lidingö, men återigen ombetts återkomma på eftermiddagen, då den ansvarige konsuln skulle vara tillbaka och allt vara ordnat. Sagt och gjort. Jag möter Claes i hallen utanför. Vi diskuterar vår situation ingående, klart frustrerade av svårigheterna att få detta avklarat, innan vi ringer på dörren. Ambassadvakten, vars uppsyn mest påminner om en skyltdockas, öppnar igen. Vi får beskedet att konsuln är här och att vi ska vänta. Igen. Minuterna går. Till slut är det vakten som kommer ut från kontorsbåsen. Han håller våra pass och grymtar på sin korthuggna engelska: Jodå, här är era pass. Lättade och glada går vi fram, men vakten stoppar oss. Först ska det tydligen kollas att allt står rätt till- han öppnar vart och ett, synar, granskar, nickar och tar god tid på sig. Claes är här för att även hämta en del andra deltagares pass, så det är ett tiotal stycken det gäller. Och tur är väl det för ambassadens aktörer, för nu träder konsuln in på scenen: Han glider ut från kontoret som en oljad ål, med kostym och portfölj och vinkar snabbt hejdå där han försvinner ut genom ytterdörren. Allt detta gör han bakom ryggen på sin ambassadvakt som fortfarande står framför oss. Vi får till slut passen, tackar artigt vakten som säger tack och hej lika artigt tillbaks, skakar våra händer och stänger dörren.
När vi åter står i korridoren, så får jag en ingivelse av sättet som allting gått till på- jag öppnar mitt pass för att leta efter det vitryska visumet. Jag bläddrar och bläddrar, men inget visum där inte!. Claes gör likadant, med samma resultat- inget visum i något av passen. Vår bestörtning är en blandning av häpna skratt, följt av allvarligt kalla fakta: Inget visum beviljat, trots påskinandet av att så har skett. NU går det upp för oss: Vakten var en uppehållande fasad som pass-godkännare i en undanmanöver som var skicklig i och med att han höll våra dokument, så att konsuln kunde smita: två lysande Bröderna Marx-imitationer av Groucho & Harpo! Vi har alltså blivit bortdribblade av en ambassad som faktiskt beter sig som simpla skojare på en gycklarmarknad! Vi ringer åter på klockan och vakten öppnar väldigt motvilligt. Vi påpekar det absurda faktumet att vi fått passen tillbaks utan visum… men givetvis hänvisar vakten stelt, och enligt deras regelbok, korrekt till konsuln, som ju har gått för dagen (såg vi inte det?) och inte kommer komma tillbaks förrän efter helgen! Det är omöjligt att försöka resonera vidare, dörren stängs för sista gången och vi blir tvungna att ge upp och åka hem. Föreställningen är över. Ridå ner.
Ja, det är verkligen en fars, men tyvärr inte speciellt rolig, då Resan till Minsk inte blev av. Konferensen hölls där, men i frånvaro av de flesta planerade deltagarna. Ur denna händelse skrev därför Forum Syd en protest i form av att pressmeddelande till UD, som vidarebefordrade det till Vitryska myndigheter, som i sin tur svarade med en axelryckning…
Jag är svagt insatt i världspolitik, men det känns som om jag har sett skuggan av en diktatur i aktion, som i sin tur reagerat i skuggan av den orangea revolutionen i Ukraina hösten 2004. Ingen direkt skrämmande incident i sig, men ändå en minnesvärd upplevelse av att världen förändras, dock långsamt i ett mänskligt perspektiv, då detta skedde 16 år efter att Berlinmuren föll... Jag är verkligen inte bitter på konsuln eller hans stab, bara medkännande. I deras sits skulle inte jag heller våga säga emot mina överordnade när mitt jobb, min karriär och mina försörjningsmöjligheter (och därmed även kanske mina närmastes) står på spel. Vi var ju bara futtiga, obetydliga representanter för fria organisationer som ville inspirera och hjälpa deras medborgare till att leva ett mer demokratiskt liv...