* Drömma i nutid- ett friskhetstecken?
Härom natten upplevde jag, något för mig, fullkomligt unikt. Jag hade en dröm som utspelade sig i miljöer och situationer som berörde händelser i mitt vakna liv bara någon månad tillbaks i tiden. Jag pratade med människor jag inte känt längre än ett par veckor och uttryckte lika sent väckta åsikter, och jag vaknade med en känsla av revolution och befrielse. Vad är då så unikt med detta? Jo, mina drömmar brukar annars utspela sig långt bakåt i min hjärnas tidsmaskin Det har det gjort under flera års tid. Jag har i dessa drömmar varit tillbaks i gymnasiet, fast det var nästan 20 år sen jag tog studenten. Jag har befunnit mig i länderna jag bodde i för många år sedan, jag har suttit på mitt 90-talsjobb, ältat med en ex-partner från sent 80-tal, och besökts av vänner som varit döda i decennier, bara för att nämna några av bakgrundsscenerierna ur mitt förflutna.
Är det bara jag som blir förvånad när drömmen jag
just haft utspelar sig med härledning till en riktigt färsk händelse i mitt
liv, som i detta fall? Något som hänt bara sista veckan? Jag vet att
alla är i så olika stadier av sina liv- olika mognadsprocesser och utvecklingar- men jag hoppas att detta drömspel i
nutid är mitt eget tecken på att jag har lagt gamla bryderier
och rädslor, nojor och tvivel, tvister och affärer bakom mig för gott. Att de inte behöver visas i repris efter repris, eller fastnat på
en ’repeat’-knapp.
Att min hjärna och själ klarar av att leva utan att baktyngas av dessa och vara tvungna
att göra bot och plågas i skärselden för det förgångna. Att jag är äntligen redo att tackla nuet. Jag hoppas innerligt
på att dessa är avslutade kapitel i mitt liv och att jag kan gå vidare. Att jag är på väg att förlåta andra människor, deras
handlingar och kanske mest av allt mig själv. Att ryggsäcken av bördor
har lossnat och sakta faller av. Kulisserna och statisterna måste
bytas ut, ty föreställningen som blev en långkörare är ingen succé längre!
Jag har därför stor tilltro till drömmars psykiska och själsliga betydelse, även om jag knappast litar helt på drömtydningsböckernas tolkningstabeller. Men jag är övertygad om att de är en del av hjärnans egen självhjälpsterapi, för utan drömmar blir människan galen. Har man ständigt återkommande drömmar alltför långt tillbaks i tiden med minnen man lider av, tror jag att det är ett tecken på att man borde göra allt i vaket tillstånd för att bli av med dessa. Bearbeta, alltså. Att förskjuta, ignorera och därmed lura sig själv måste vara själsligt skadligt. Nej, våga tala med någon, eller våga skriv. Om än bara för sig själv; kanske det blir till ett brev, ett mail, en bön, ett telefonsamtal eller ett besök till någon eller något som man har ouppklarade gärningar eller tankar med. Vissa finner hjälp i terapi, vissa i tron, andra hos sina nära och kära. Min personliga stora bearbetning av detta en fick jag genom en 12-stegsbehandling mot alkoholism och drogmissbruk, som jag genomgick år 2003-04, och som jag låter guida mitt liv idag.
Jag har även genomgått flera andra typer av
drömfaser. Under
ett par års tid kunde jag styra mina drömmars scenario med vilja. Alltså de
drömmar som pågick på morgonen precis i gränslandet mellan vakenhet och
drömlandskap. Jag kunde till och med vakna kort, för att slumra om och kliva
tillbaks in i dem, där jag var totalitärt enväldig diktator och
demonregissör, och betedde mig som en sådan mot allt och alla. Sådana drömmar
har jag inte längre. Kanske har mitt behov försvunnit, för jag har i
vaket liv försökt släppa på storhetsvansinnet och högmodet, för att
istället bjuda in ödmjukhet, empati och positiv inspiration som jag lärt
mig uppmuntra genom min nämnda 12-stegsbehandling.
Det fanns också en kort tid i mitt liv då jag förde drömdagbok. En underbar aktivitet som jag har funderat många gånger på att återuppta. Tänk om alla på jobbet gjorde likadant och hade en daglig dröm-genomgång på kafferasten… vilken garanti för att slippa trista väder- och krämporssnack!