* Den nyktra alkoholistens övermänskliga styrka
Jag märkte det för några år sedan då jag jobbade på ett snabbmatscafé. En dag då det var som stressigast och arbetsledaren skällde som mest, så spred det sig ändå ett lugn i kroppen. Tonvis med jobb lassades på mitt team, det klagades, sprangs, svett stänkte, från alla håll flög order och jag stannade upp en sekund. Det blev så plötsligt uppenbart: jag sa helt enkelt med tysta, men leende läppar till alla missnöjda kunder och min hetsiga arbetsledare: ”Försök bara. Ni kan inte skada mig mer än jag skadat mig själv genom mitt drickande. Inget ni försöker vålla, kan komma i närheten av vad jag förorsakat mig själv i mitt missbruk”. Det var ingen bitter hat- tanke, eller överlägsen nonchalans- attityd... utan ett tryggt och ärligt konstaterande. Och trots att arbetsdagen fortlöpte i samma magsårstempo , så växte detta till ett slags power-mantra som förvandlade mig från en potentiellt svag, hunsad Clark Kent till en osårbar, samt effektiv och vänlig Stålmannen med muskler byggda av erfarenhet. All ammunition laddat med negativa och destruktiva spetsar, studsade av mig likt plastkulor mot en betongvägg. Det var bara kryptonit- i form av alkohol, som skulle besegrat mig. Denna känslo-taktik fann jag så framgångsrik att jag upprepat och återvänt till den i flertalet olika situationer med samma lyckade resultat.
Vi nyktra alkoholister och missbrukare har den till synes paradoxala tryggheten i att bara vara just detta. Vi har ju för tusan bokstavligen sett döden i vitögat- men kommit tillbaks till livet. Den styrka som finns i detta faktum är få förunnat. Det sägs att ett brutet ben blir än starkare och motståndskraftigare efter läkningsprocessen. Men vi, vi har ju brutit hela vårt väsen! Det kunde alltså vara mångfalt värre- jag kunde vara tillbaka i detta missbruksvansinne... och dessutom ha alla dessa livets situationer att hantera! Ibland tänker jag att den dagen jag dör, så vet jag att jag inte hamnar i helvetet, för där har jag redan varit- beroendets ohyggliga skärseld. Så, en rutten dag på jobbet, universitetet, i hemmet eller var som helst i vardagen utan alkoholen och narkotikans strypsnara, är kanske inte så urdjävlig ändå? Min vän, kollega eller familjemedlem har kanske inte denna erfarenhet, men utan att hålla en föreläsning eller gå frälsartåg, så är ju det minsta jag kan göra då, att dela med mig av mitt lugn, min trygghet och mitt oförfalskade goda humör.
Känn, genom vår erfarenhets styrka, tacksamhetens och ödmjukhetens bärande kraft, och låt dessa vara vår ärliga fasad utåt, som den bästa representant i vår ambition att hjälpa andra. Detta kan vara en av lösningarna till en underbar nykterhet. För mig har det blivit livsnödvändigt. Möter jag någon på vägen med invändningar mot detta, så är det bara att välkomna deras alternativförslag!