* Våga stå emot den biologiska driften att fortplanta dig!

 

   Med andra ord: våga avstå från att skaffa barn! Jodå, det är en ärlig uppmuntran och dessutom fullt möjligt! Men det kommer inte att vara lätt, eftersom den biologiska driften att fortplanta sig för att säkerställa fortlevnaden av vår art kommer sannolikt att besöka dig någon gång eller flera under din levnad. Jag är övertygad om att det uteslutande är detta det handlar om när vi skaffar barn. Men var bara lugn; i just den enorma omfattning som den finns i, så behövs den egentligen inte i dagens västvärld. Det är det evolutionära behovet av att överleva och att kunna försörja sig själv, som gjort att människan fortsatt att föröka sig i den takt som den gjort: Ju fler barn, desto större chans att någon av dem kan försörja dig själv när du inte själv är kapabel. Detta resonemang ser jag som en självklar nummer-ett-orsak till världens enorma barnfödande. Jag förfäktar kanske fruktlöst min medvetenhet i min rubriktitel, när jag hoppas att den må sprida sig, genom att människans basiska överlevnadsbehov täcks i framför allt u-länderna och tredje världen. Och det kan det göra med hjälp från västvärldens överflöd. Jag har inte kunskaper nog att gå in på ekonomiska biståndsfrågor eller socialpolitiska lösningar exakt hur detta kan ske, men det låter för mig ganska logiskt som ett långsiktigt första steg.

   Det är nu år 2006 och en rungande majoritet av oss i västvärlden (OK, läs: Sverige) har väl knappast något direkt överlevnadsbehov av denna fortplantshandling. I den rena barnaskaffandefrågan så går det att våga gå emot känslan och impulserna för en gångs skull, och lyssna på förnuftets resonemang ett slag! Jag är övertygad om att vår civilisation tar hand om oss ändå, även då den nödvändiga återväxten för kommande generationers försörjning inte kräver att exakt varje individ föder en ny avkomma! Det känns verkligen inte som någon bortskämd lathet eller självbedräglig ansvarsovillighet, utan delvis en fråga om att sänka och omprioritera våra sjukt konstruerade överkonsumtionsbehov ett par snäpp. Majoriteten kommer givetvis inte lägga ner sitt arbete över en natt, och jag pratar heller inte om vansinnigt sänkta pensioner eller ökat bidragsberoende (då skulle jag ju även motsäga mitt resonemang om vilka som ska jobba ihop till detta). Men vänta lite, det var inte ekonomi eller politik detta gällde, utan positiva livsval. Jag avskyr inte barn på något sätt, jag har bara valt att inte ha egna, och är personligen djupt tacksam för att andra skaffar barn i måttlig mängd, så att jag själv slipper. Men år 2005 så föddes enbart i Sverige (enl. tidningen Sthlm City) 101 346 nya barn. Låter det måttligt? Kan inte världsbefolkningen överleva och åtnjuta en rimlig standard, med en status quo-återväxt där det föds exakt lika många som det dör? Hur många människor klarar planeten av egentligen? Jag får inte ihop det!  

   Och för att hyssja ner proteströsterna lite... jag är fullt medveten om att man som planerande förälder ser klimaxen av självförverkligande eller vidarebefordrande av genetiska egenskaper, som två orsaker starka nog att få barn. Dessa resonemang kan jag verkligen förstå och respektera, men i mina öron låter det ändå antingen slaviskt traditionsdikterat, eller styrt av onödig rädsla. Det låter som när vissa i besvikelse över att den förstfödda inte blev en pojke, försöker tre gånger till. Den låter som den (i Sverige skenbart utdöende?) sociala traditionen att ”föra familjen vidare” genom att så sina just så begåvat överlägsna biologiska frön... och inte bara en gång. Eller så låter det som den klassiska rädslan för omvärldens tryck, krav och förväntningar från föräldrar, vänner och syskon. Herrejisses, driften är lika normal som förrädisk och därför verkar den förefalla helt logisk och hjärntvättande när hormonerna väl sätter in sin stöt. Trots att man nått sådana höjder på så många andra plan i livet än att skaffa barn, så tycks människan inte undslippa denna drift helt! Därför att inte ens Einstein, Bill Gates eller Shakespeare lyckades! Är det någon som känner till om dessa herrars avkommor förgyllt mänskligheten på något sätt? 

 

   Så hur kan man bära sig åt för att välja att inte skaffa barn i ett materiellt överlevnadsdugligt samhälle som Sverige? Det handlar nog först om att kunna älska sig själv. Det handlar nog om att duga, i vilken form man än kommer i som människa. Det handlar nog om att hitta en själslig ro, och mognande tid för att kunna ta detta modiga beslut. Det handlar om att välja en omgivning som respekterar detta val. Det handlar om att inse, om man har lyckan att hitta en kärleks- och livspartner, att den tvåsamma kärleken kan räcka och bli över. Det handlar nog om att det inte är fel att ibland (eller oftare) kunna älska djur mer än människor. Det handlar slutligen nog om att finna existentiella alternativ, både i arbete, studier och fritid. Jag har själv hittat hundratals. Försök att vara stolt och glad över beslutet att inse att livet kan betyda så oändligt mycket mer än att skaffa barn! Jag är det. Glömde jag tillägga lycklig, fri och trygg?

 

Se gärna alla mina personliga orsaker till att vara barnfri här:

 

 

 

TILLBAKA TILL KOLUMNSIDAN

 

TILLBAKA TILL BARNFRITT-SIDAN