De som inte VILL lägga av, då?
Jag vet inte om några fler av er därute såg ett TV-program som hette Herrarna på höjden. Det handlade om ett ställe för alkoholister utanför Göteborg . De bodde, sov, åt och levde sina liv under uppsikt av personal…, men de fick dricka samtidigt! Visserligen under kontrollerade, inskränkta former, men ändå! Denna boendeform var mig veterligt privat och inte kommunalt stödd eller underhållen. De missbrukande boende verkade betala för sig själva genom sjukpension, socialbidrag eller andra medel. Intressant för mig själv var att min slumrande alkoholist- mekanism vaknade till liv under några sekunder: "Aha", sa den lömskt, "ett ställe där man får dricka, de hindrar dem inte, bara kollar dem lite. Dricka…bara lite så där att det inte går överstyr, var fanns det där stället nu igen..?"
Vi som fått ta del av AA: s, NA: s och Länkarnas ovärderliga grundidéer har fått en gåva och chans att återvända till livet. Dock har förutsättningen varit vår egen vilja att helt sluta använda och missbruka alkohol och droger. Återfall har många av oss erfarit med dess konsekvenser, hur mycket vi än velat sluta, men vi har ständigt varit välkomna tillbaks med nya försök. Bara vi velat själva! Men de som då inte vill eller kan lägga av; ska dessa bara överges och struntas i? Ska vi inom sällskapen och gemenskaperna bara lämna dessa att sakta dö antingen hemma i soffan eller på parkbänken… eller skyffla över problemet till de sociala myndigheterna? Och vad ska socialtjänsterna göra i sin tur, när ingen annan behandling eller livsprogram fungerar på dessa individer? Och säg den som kan avgöra gränsen mellan att inte vilja och att inte kunna? Vad bedöms som ett hopplöst fall och efter hur lång tid?
Det krävs styrka för att inte dö eller bli sinnesjuk av ett missbruk. Den som nu inte har styrkan eller viljan att följa dessa program, är i månget fall dömd till för tidig undergång. Detta är klara fakta. Har man nu valt att fortsätta sitt missbruk och gå under, ska det då ske under värdiga former eller i rännstenen? Exemplet ovan med hemmet utanför Göteborg, känns som ett värdigt sådant. Men kallt realistiskt: finns det samhälleliga resurser för detta? Är det värt någonting, både socialt, ekonomiskt och moraliskt? Jag är ingen kommunalpolitiker, bara medmänniska och medlem i AA och Länkarna. Min huvudundran är här: De som inte kan eller vill bli nyktra, men som ändå vill ha stöd, tröst och kanske ett värdigt avsked av andra förstående nyktra alkoholister och narkomaner, vart ska de ta vägen? En berusad och påverkad hjärna är nära på omöjlig att resonera och komma till tals med. Det är därför vi sagt till våra påverkade medkämpar att ringa tillbaks när de nyktrat till, eller bett dem lämna sällskapens möten när deras överförfriskade våglängder varit på frontalkrockskurs med de övriga medlemmarnas. Dialog kan inte föras och budskap går inte in under kemisk påverkan. Visst har det huggits i sten även i nyktert tillstånd när man försökt hjälpa dessa; så även med mig själv under lång tid. Men ska vi dra gränsen över vilka som är värda att lägga ner möda på i tillfrisknandet, och vilka vi ska helt skita i, stänga dörren för och frysa ut?
Jag har i mitt relativt tidiga nyktra liv fortfarande svårt att umgås med berusade personer, medlemmar eller icke medlemmar i våra sällskap. Finns det inom varje sällskap några som kan hantera ett slags ”falangåtagande” som detta kan komma att bli? Våra traditioner att aldrig neka någon som vill ha hjälp, då? Gäller detta endast hjälp att bli nykter, eller även hjälp till att leva ett drägligt liv fast man inte vill/kan bli nykter? Jag förstår givetvis att förutsättningen att bli friskare i denna sjukdom är att de med samma tanke, mål och motivation (läs: viljan) håller samman och därmed sig vid liv, likväl som jag förstår att det inte går att komma påverkad till våra möten och träffar inom AA och Länkarna. Är det att hjälpa genom att hålla någon vid liv, när man åskådar och därmed faktiskt accepterar missbruket? Är några av oss sämre människor bara för att de inte vill eller kan lägga av? Är det ”vi alla” eller ”Vi här" och ”De där”?
Massor av frågetecken och kanske inte tillräckligt med svar. Jag vet bara för mig själv att när jag blir stark och lugn nog genom våra program, så ska jag försöka hjälpa även de ”hopplösa fallen”.