De fem följeslagarna

   Det finns ett par val i mitt nyktra liv så fort jag fattat mitt beslut och accepterat att jag är alkoholist. Accepterandet  består av att det inte går att dricka alkohol mer i mitt liv- så mycket står glasklart. Men vilken följeslagare och rådgivare vill jag sen välja att ha med mig på min axel och som pratar i mitt öra på denna nya inriktning och väg i livet, när det gäller just inställningen till själva drickandet? För egen del har jag lärt mig att det nog finns fem: Den första är det förmanande, nedlåtande pekfingret: Får inte dricka. Den andre är den straffande, hatande och avundsjuke demonen: Kan inte dricka. Här är känsloeffekterna som jag upptäckt att dessa två följeslagare ger mig:

   Hur känns detta? Helt ärligt, inte särskilt bra. Riktigt uselt, faktiskt. Men så uppenbarar sig då motsatserna i form av den tredje följeslagaren: Behöver inte dricka. Den är min befriare, som representerar både glädjen, friheten, tacksamheten och lyckan att slippa detta gissel. Med tiden får den även en stark partner och vapendragare: Vill inte dricka, som är den fjärde följeslagaren. Och nu kan vi snacka om rätt sorts personliga coacher! Bland det bästa med vårt tillfrisknandeprogram, är att det inte finns några tvång eller förbud! Vill inte ger mig detta. Den fria viljan ser jag som en av mänsklighetens största gåvor, och kraften som det medför. Om jag vill, så får jag faktiskt välja att dricka. Men förutom min fysiska allergi mot alkohol, så tänker jag alltid: av vilken jäkla anledning då? Varför ska jag lida av att dagligen sitta och avundsjukt sukta och längta efter lättöl vid dagens lunchbord, glöggen vid Luciafirandet eller brännvinssnapsen på midsommar? Skulle det vara enbart för smakens skull? Faktiskt inte; där har jag en annan ärlig fördel: rent smakmässigt, så har en julmust eller päronsoda faktiskt alltid smakat bra mycket bättre. Eller en nybryggd stark espresso med grädde. Eller en choklad-milkshake… Nej, sanningen är att om jag sitter och suktar så är jag ju, utan att faktiskt dricka, åter fast i denna alkoholismens unkna fängelsecell, från vilken jag idag fått benådande och förhoppningsvis livslångt undslippande. Den femte och sista följeslagaren är sålunda: Slipper dricka!

   Så vilka ska bli mina följeslagare idag och i morgon? Rätt gissat; de är så självklara och vad för slags känsloeffekter som de ger mig:

TILLBAKS TILL ARTIKELSIDAN

TILLBAKS TILL SIDAN OM ALKOHOLISM