Jag måste vara hjärntvättad. Jag äter kött. Trots att jag mycket väl vet att jag skulle klara mig genom livet lika galant på bara växtprodukter. Jag är inte allergisk på något sätt, och jag har så många etiska orsaker att bli omvänd. Jag är en stor djurälskare, och avstår gärna från att se mer bilder på harpunerade valar, vansinnestrånga hönsburar eller uppskurna grisstrupar. Jag vet att djur lider av uppfödning, fångenskap och avlivning i dessa syften. Mina skäl att sluta bara växer vid tanken på människans självutnämnda (och bibliskt stödda) rätt att lägga alla djur under sig. Så visst vore det en fantastisk värld, där man inte behöver göra detta (kanske tills vetenskapen finner att växter har en själ och lider lika mycket som djur av att huggas ner, som i Roald Dahl's fantastiska novell Ljudmaskinen). Men sedan kommer jag ofta in på vad följderna skulle kunna bli om alla människor blir vegetarianer, och däri föds nya skuldkänslor: Hela köttindustrin läggs ner, folk förlorar jobb, mer sociala utslagningar, missbruk, våld... och då får jag ågren i sin tur för att jag tar människans parti igen... I min hjärna brukar det sen fortsätta snurra, via moralfilosofiska debatter, över till universums krökande och strängteorins logik... ända in i köket där jag sen står och steker min lövbiff i alla fall. Jag får ändå inte dåligt samvete. Kallar någon de sälätande eskimåerna för omoraliska och mindre upplysta stackars individer som ska omvändas, hela bunten? De kan väl flytta om de inte kan odla växter i ismarkerna? Finns det någon same som inte äter renkött?
Det kanske har med att göra att jag är rasist. Jag tycker nämligen mer om vissa djurarter än andra, och tycker inte sällan att vissa har mer existensberättigande än andra. Ju större och ju mer sällsynt, desto mer rätt! Hellre får 50 fula gnuer gå åt än en enda graciös snöleopard! Jag skulle aldrig frivilligt äta katt. Därför att jag älskar katter som djurart som följd av att ha vuxit upp med dessa. Sen gillar jag burmakatter mer än perserkatter. Det bara är så. Fruktansvärt, egentligen. Mer fruktansvärt är att jag ibland värdesätter djur mer än människor. En av mina f.d. bondkatters död sörjde jag mer, än när jag samma vecka läste artiklar om dödsolyckor i trafiken. Det var ju en av mina då bästa kompisars död jag sörjde, och sorgen var genuin och stark. Men i Asien äter de ju hundar, har jag hört; likaså att grillat marsvin är en sydamerikansk läckerhet. Är det också hjärntvätt att jag tycker mindre om hundar än katter? Kaniner är gulliga, men jag åtnjöt inte desto mindre av en stuvad sådan i Paris. "Älska din nästa", sägs det ju. Min nästa har ibland varit ett djur. Vilken dubbelmoral! Hu, jag har ju även ägt kuddar och jackor fyllda med ejderdun, och säkert skor av något slags läder när jag tänker efter! Och tillverkades inte vissa godissorter som jag ätit på avkok från djurben för något årtionde sedan? Jag räddar spindlar från dammsugardöden, men har fullt medvetet ihjäl myggor, och tycker hellre inte att det var etiskt eller moraliskt oförsvarbart att portvakten hade ihjäl råttorna som var en smittspridarfaktor i vårt hus. Konsekvent logik? Knappast.
Så varför detta vansinne där jag äter kött? Jo, hjärntvättad var det! Jag föddes ju in i det, utan minsta valmöjlighet. När jag växte upp på 60- och 70-talet, så åt och serverade mina föräldrar pölsa, blodpudding, fisk, ägg, räkor, ...utan vegetariskt alternativ eller valmöjlighet till oss barn. Jag vill minnas att det var likadant i min lågstadieskola, där enda alternativet var filmjölk. Men det hade jag oftast ätit till frukost. Om jag hade fått ett valalternativ, kanske min diet varit helt annorlunda. Jag besökte en god väns familj en gång där blodpuddingen åkte upp på tallrikarna utan pardon, trots barnens milda protester. Jag tänkte en kort stund att om jag får egna barn, så ska de minsann få välja mat, men jag vidarefantiserade mig själv in i framtiden som superutbränd, rabiat förälder som vägrade laga 3 olika rätter varje dag. Men hur ger då man barn ett fritt val? Från vilken ålder? Är man lika fel ute när man diktatoriskt bara serverar vegetariskt, eller uteslutande kötträtter till barn? Låter lite som nedärvd, påtvingad religion i mina öron. Men är då alla värderingar och smakinriktningar i ens ej egenvalda uppväxtmiljö, hjärntvätt? Räddningen kanske kommer om man under uppväxten har andra inflytelserika människor än föräldrarna runt omkring sig i skolan, gymnasiet, arbetet, fritidsaktiviteterna och kärlekslivet.
Minsann är jag hjärntvättad, men i så fall väldigt villigt, med mjuk-och-sköljmedel. Jag äter kött, med hjälp av denna förklaring. Men den största orsaken är nog för att det är så fantastiskt gott! Jag skulle kanske kunna skära ner på köttintaget, eller bara äta vitt kött, bara äta fisk, bara äta ägg, bara kaviar... men nej, jag skulle nog inte för resten av mitt liv kunna ge upp mitt kött för sojaproteinsbullar, om jag så blev erbjuden ett par miljoner. Hur har de andra civilisationerna i universum, vilka vi ej ännu fått kontakt med, löst det här? Eller måste jag gå en 12-stegsbehandling för att befria mig från detta hjärntvättade, orena leverne?! Hjälp!