1. Ansvaret.
Föräldraskap är ett alldeles för stort ansvar. Jag vill inte frivilligt vara hundraprocentigt
ansvarig för någon annan 24 timmar om dygnet i minst 16 års tid. För mig motsvarar tanken
en livstid i
tvångströja. Om mitt barn sedan växer upp till en olycklig individ, så är det
mitt ansvar. Om mitt barn växer upp till en djurplågare, är det mitt ansvar.
Om mitt barn växer upp till en massmördare… okej, grova exempel, men ni
förstår nog vinken. JO, jag anser att det är mitt yttersta ansvar som
förälder i alla avseenden för hur en människa formas och lever; sen
får alla ha sin egen åsikt. Barnet kanske inser i vuxen ålder att det inte ens
ville bli fött, och bli påtvingat ett existentiellt ansvar… och sen förväntas
vara lycklig på kuppen! Vill jag leva med den ansvarstanken? Nej tack,
den är för stor. För egen övertygelse, så har jag mött nog med personer i mitt liv vars största ångest och
disharmoni orsakats av deras förhållande till sina barn. Nej, jag
är ingen barnhatande pessimist; barn kan vara underbara i sin
öppenhet och rena spontanitet. Jag leker gärna med andras barn och
kan sitta barnvakt några timmar... men sedan räcker det. Ansvarslös, säger
någon? Ansvarsfri, säger jag!
2. Offrandet av Friheten.
Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ge upp min frihet som individ, genom att
låsa upp mig som förälder. Jag vill inte vara förhindrad att resa när jag
känner för det. Jag vill inte vara förhindrad att byta jobb, börja plugga,
skaffa nya hobbies, vänner och aktiviteter när jag så önskar. Jag vill
inte vara förhindrad att göra minsta aktivitet utanför hemmet utan att fixa
barnvakt, ha ansvarstanken gnagande i huvudet, eller planera runt barnen hela
tiden, om de nu ska tas med.
3. Mitt könsgodtycke.
Detta gör mig
definitivt till en omöjlig förälder. OM jag mot ALL förmodan skulle tänka mig
att ha barn, så vill jag ha en dotter. Utan minsta tvekan. Nej, jag tror inte
att jag skulle
begära abort om barnets kön framgick, men det bara är så jag känner i hjärta,
själ och tanke: jag kan inte tänka
mig att hysa samma kärlek till en pojke. Jag har mina teorier varför, men inget slutligt svar på
orsaken (ett smaskigt fall för en terapeut, måhända?). Men detta resonemang
diskvalificerar mig totalt som förälder, likaväl som skäl nummer 4. Vilken partner skulle dessutom gå med
på detta faktum i en relation?
4. Min
ovillighet att få och uppfostra ett utvecklingsstört barn.
Etik är
alltid subjektivt och här handlar det lika mycket om barnets lidande
och upplevelse av världen - vilken otvivelaktigt blir svårare för en
utvecklingsstörd - som min egen ovillighet. Jo, alla är
lika mycket värda innerst inne om vi ska prata den etiken -
och verkligen all heder och beundran till de som inte gör någon
skillnad på barnets tillstånd och orkar - men jag skulle inte
greja att uppfostra ett svårt utvecklingsstört barn, och
skulle definitivt välja abort, ställd inför detta val (och igen, så
krävs det en partner som resonerar likadant). Däremot tror jag
att om barnet enbart vore fysiskt funktionshindrat utan
psykiska skador, så vore det kanske en annan femma, men det finns så
många grader av kombinationer på handikapp/CP-skador/motorikproblem,
så jag vet ärligt talat inte. Jag är inte dummare än att jag förstår
fullt ut att alla vill väl ha ett friskt barn, men alla vet i så
fall lika mycket att ett barn med medfödda svårigheter av alla de
slag kräver extra mycket tid, ork och kärlek, vilket jag inte skulle
kunna garantera att jag har i det fallet. Hata mig om ni vill eller
kalla mig elitistiskt monster, men det är enbart sanningen, och ännu
en orsak till att jag inte ska bli förälder, OK?
5.
Min oförmåga att dela kärleken.
När jag träffar
den kvinna jag vill leva med för en längre tid, så är det otänkbart för mig
att dela den kärleken med en så krävande tredje part, som ett barn. Så starkt
intim, äkta och kompromisslös är denna känsla. Ja, jag erkänner villigt min
själviskhet här, men nämn något annat det är mindre ”fult” att vägra dela med
mig om, än detta? Dessutom har jag en lika starkt ren fysisk ovilja att ha sex
med en gravid kvinna. Jag kväljer vid tanken. Många har påstått att det är för
att jag inte träffat rätt partner som jag resonerar så här angående
föräldraovilligheten. Fel. Jag är i skrivande stund (våren 2005* ) övertygad om
att jag nu redan har mött den rätta, men jag vill fortfarande aldrig bli
förälder, och det är just min kärlek till
henne som kanske är den största
orsaken! *Uppdatering, vintern 2010: Jodå, vi är fortfarande lika
lyckliga tillsammans och lika lyckligt barnfria!
6. Detta är mitt bidrag till mänskligheten- och planeten Jorden.
Jag är fullt allvarlig, och jag ser det som en förhoppningsvis växande insikt
hos flera människor; i synnerhet västvärlden, där vi inte längre behöver barn
i den utsträckning som föds för vår direkta överlevnad och
försörjning... Ser världen ut att ha ett behov av att alla
fick barn? Verkligen inte. Jag har ingen lust att bidra till planeten Jordens
överbefolkning, och jag har inget behov av, eller biologisk drift att skapa en
mini- kopia av mig själv (Läs vidare i min krönika
Våga
stå emot den biologiska driften att fortplanta dig)
Jag är nöjd med att tillhöra familjen Mänskligheten, vilket är en del av min
livssyn att vi alla i grund och botten är lika. Jag är övertygad om att det
finns en större skapande kraft i universum som vi alla kommer ifrån och vilken
vi alla återblir en del av, när vi går från detta jordeliv till en annan
existens. Jag kommer inte känna mig ensam, övergiven eller oälskad i min äldre
tillvaro genom denna vetskap. Slutligen kallar jag detta val för att ta
ett stort socialt ansvar genom att vägra skaffa barn, lika mycket som jag
vägrar äga bil.
7. Mitt liv är komplett utan barn.
Mitt självförverkligande har inget behov eller uttryck i att
bli förälder.
Det fattas helt enkelt ingenting i mitt liv som barn skulle kunna fylla; och
mina andra passioner i livet har inget utrymme, eller ekonomi, för detta! Jag har nu 37
fullgoda
intressen & passioner,
förutom barn, som fyller mitt livsbehov med råge; och de växer ännu
i antal.
8. Jag har inte tålamodet som krävs.
Jag är en ofta
rastlös natur som drivs av sunt förnuft, logik och effektivitet- vilket jag
oftast finner i vuxna människor. Men bristen på detta hos barn gör att
jag helt enkelt inte är lämpad som förälder. Tiden det tar att lära
och uppfostra någon till ett självständigt liv är för mig inte mödan
värt. Jag umgås gärna med
barn kortare tider, men föredrar i långa loppet alltid umgänge med vuxna, och
det vore sannerligen totalt fel att
utsätta något barn för min brist på tålamod så att det resulterar i potentiell
misskötsel. Ett av mina mardrömsyrken vore helt ärligt dagisföreståndare. Jag
är åtminstone ärlig nog att erkänna detta! Se även orsak
9.
9.
Andra sköter denna syssla alldeles utmärkt redan.
Att bli förälder är förmodligen den svåraste och viktigaste rolluppgiften
någon kan ta på sig i livet. Den är alldeles för avgörande för att någon med
min inställning ska ta sig an den! Och visst, människan behöver en måttlig
återväxt för att inte dö ut som art. Jag är därför tacksam att andra skaffar barn i denna mängd
så jag själv slipper, även om jag anser att alltför många är föräldrar som
inte borde ha blivit det. Jag är verkligen ingen
pessimist, långt ifrån, men jag är i sanning inte lämpad för föräldrarollen,
och är som sagt den förste att räcka upp handen och erkänna detta utan hyckel.
Jag är en riktigt OK människa, dels tack vare att jag inte har barn!
10. Jag
vill inte riskera att mina alkoholistiska gener går i arv.
Jag är själv nykter
alkoholist och är därmed även fullt övertygad om att alkoholism är en dödlig
sjukdom som är genetiskt överförbar. Även om sjukdomen är behandlingsbar, så
innebär detta ett beroendehelvete av mänskligt lidande som jag inte vill önska
någon. Allra minst mitt barn. Visst, jag är också fullt medveten om att en
avkomma inte behöver utveckla sjukdomen alls, men det är ett onödigt
orosmoment som bara spär på ansvarsrollen.
11.
Det är för dyrt, rent
ekonomiskt. Krasst
och sant; barn kostar, fråga varje förälder! Sedan är det en ren
prioriteringsfråga; vad jag anser vara viktigt att lägga pengar på i
livet är mitt val, likafullt som det är för alla de som anser att deras
barn är det viktigaste att göra det på. Dessutom: i mitt yrke idag, så arbetar
jag helt lagom mycket, tjänar lågt, och är inte absolut inte villig
att gå upp varken i tid eller mängd för att försörja ett barn.
12. Jag föredrar katter.
Kort, gott och
lika sant för mig. Katter innebär bland annat: lagom med ansvar, enklare skötsel, samt en mindre risk att
de orsakar lidande för andra. En del av mina
värderingar i livet är dessutom att ingen har rätt att döma den som väljer att
älska djur mer är människor.
* Jag har en tid spånat på
en tid på ett forum för de som också väljer att vara barnfria. Än har det inte
vuxit till något seriöst, men kanske någon dag med mer tid och energi… kolla
in embryot ”Barnfritt” här:
